Mastodon – ett band att enas kring
Hannes Grönberg ser metalbandet som frossar i komplexa låtar men ändå alltid landar tryggt med sina riff.
Mastodon
Vega, Köpenhamn
Måndag 16 januari
Genre: Hårdrock
Betyg: 4
Konsert. Det var länge sedan hårdrocken kunde betraktas som en enhetlig rörelse, en gemenskap där folk enas i dyrkan av självklara idoler. Nuförtiden verkar fansen bråka nästan lika mycket som de kramas. För varje ny trend eller nytt band finns det en grupp som älskar, men också en som hatar, gärna med motiveringen att det där inte är riktig metal.
Mastodon är något så ovanligt som ett band nästan alla kan enas om. Med moderna sludge metal-influenser, proggiga teknikövningar och en rejäl dos klassisk hårdrock fungerar de både för fans av Thin Lizzy och av Neurosis.
På Köpenhamns Vega visar de alla de där sidorna. De är krossande tunga, maniskt intensiva och melodiskt fantasyepiska på samma gång. Ändå övertygar de aldrig riktigt om att de har en plats bland de riktigt dinosauriestora arenametalbanden.
Jag tror inte att det nödvändigtvis är något dåligt. Mastodons musik har ett sätt att envisas med sin egen komplexitet som gör att de riktigt stora gesterna ligger utom räckhåll. De har både feta refränger och instinktivt medryckande riff, men de hackar gärna upp dem med partier där trummorna löper amok och gitarrerna hugger sönder varandra i dissonanta mönster. På senaste skivan har den värsta schizofrenin gett efter för tydligare låtar men live är kasten och svängarna fortfarande en viktig del av det som gör Mastodon till ett så fascinerande roligt hårdrocksband.
För ett band som skrivit temaskivor om Moby Dick och magiska sagodjur är scenshowen något av en besvikelse. Inga videoprojektioner, ingen ljusshow att tala om och fyra bandmedlemmar som är för upptagna med att träffa rätt på instrumenten för att göra mer än att ruska på hår och skäggväxt. Under de mer svårspelade partierna blir också det för mycket.
Men så spelar de också mer eller mindre fläckfritt, från storslagna ”Sleeping giant” till dundrande ”March of the fire ants” och förstås ”Blood and thunder”, som skakar golvet med 00-talets bästa hårdrocksriff. Den som inte får en armbåge i magen står helt enkelt för långt från scen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus