Tomt prat störde festen
"Det var med med oförställd förtjusning som Broström utnyttjat HSO:s hela kapacitet, vilken Manze verkligen tog vara på." Henrik Halvarson fascineras av Tobias Broström.
HSO:s jubileumskonsert 2
Helsingborgs symfoniorkester
Andrew Manze, dirigent
Helsingborgs konserthus
Torsdag 16 februari
Genre: Klassiskt
Konsert. Jubileer är en besvärlig historia, även om de kan vara nog så festliga. Om än födelsedagsbarnet uppvaktas av många brukar det alltid vara någon som utnyttjar tillfället för att sno åt sig en del av äran.
Vid Helsingborgs symfoniorkesters andra jubileumskonsert i torsdags kom HSO:s förre vd Tomas Löndahl med en pengagåva från Kungliga musikaliska akademin i form av en kompositionsbeställning. Den får orkestern tillsammans med symfoniorkestrarna i Norrköping och Gävle. Vänföreningen kom med ett extra stipendium som orkestermusikerna kan söka i år och höjer dessutom stipendiebeloppet nästa år.
Men när Carin Wredström, fullmäktiges ordförande, överlämnade gåvan från Helsingborgs stad blev det bara blommor, en helt substanslös present. Trots alla vackra ord om HSO:s roll som ambassadörer för staden så sade Wredström inget om mer pengar till HSO:s vidare utveckling.
Lyckligtvis var hyllningstalen korta och inkräktade inte alltför mycket på den tid som Andrew Manze och orkestern hade till sitt förfogande. Lars-Erik Larssons kombinerade fanfar och uvertyr ”Festmusik” var en passande upptakt av lagom mycket pompa. Då fanns det utrymme för den klangberusning som kännetecknade Tobias Broströms halvtimmeslånga stycke ”La Danse”, skrivet direkt för HSO.
Det var med med oförställd förtjusning som Broström utnyttjat HSO:s hela kapacitet, vilken Manze verkligen tog vara på. Tonsättaren ömsom bredde på med fulla penseldrag, ömsom målade med de skiraste nyanser. Ibland blev jag helt förtrollad av hans uppfinningsrikedom, som på slutet när det knäpper stilla och oregelbundet från en mängd tumpianon. Ibland kände jag mig dock lite vilsen när jag inte kunde uppleva någon logik i skeendet. Det ena häftiga avsnittet avlöste det andra, utan att jag kunde uppleva en tvingande tanke bakom dem. Men det är kanske något som kommer med upprepade genomlyssningar via SRP2:s hemsida längre fram.
Logik och stringens kombinerad med passion och vemod fanns det mycket av i Andrew Manzes tolkning av Brahms Symfoni nr 1. Efter att ha lyssnat många gånger till den färska cd:n var det skönt att få uppleva den på riktigt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus