Intensivt uruppförande

Fredrik Fischer möter Mikael Samuelsons tonsättningar av Dylans och R S Thomas. Men han hör också två svalor som letat sig in i konsertsalen.

Vi har alla träffat på dem – svartklädda, bleksiktiga, av någon anledning ofta långa och smala män i gymnasieåldern. De röker praktiskt taget alltid (tobak, men inte vanliga cigarretter), har ett mer eller mindre allvarligt menat intresse för någon 1800-talsfilosof (vanligen av röd nyans) och inte sällan en direkt magnetisk inverkan på ett flertal jämnåriga av diverse kön. Ibland bildar de omåttligt pretentiösa band. Ibland bildar de sina egna Döda poeters sällskap. Och så småningom blir de som folk är mest, bara med ovanligt mycket Nietzsche i bokhyllan.

Vissa av dem slutar inte spela i de där pretentiösa banden. Vissa av dem fortsätter att ha den där omedelbara dragningskraften. Vissa lyckas bli riktiga rockstjärnor.

Nej, det var inte Ola Salo som stod på scenen, åtminstone inte sådan vi hittills känt honom. Men Mikael Samuelson, som onekligen har en hel del av de nämnda attributen (inte minst den dunkla magnetismen), levererade under sin halva av torsdagskvällens konsert ett program som såväl musikaliskt som textligt förenar honom med både Salo och Elvis Costello. Här bjöds konstrock med influenser från både Paul McCartney, Ian Anderson och Peter Steele.

Samuelson presenterade här, vad han betecknade som ”ett sorts uruppförande”, egna tonsättningar av dikter av Dylan och R S Thomas. Tonspråk i både melodi och ackompanjemang är intensivt, stundtals på gränsen till det parodiska. Emellertid är Samuelson en så garvad artist och Indrakvartetten så följsamma ackompanjatörer att intensiteten bara förstärks.

Divine är Il Divo med svenskt mellansnack – någonstans mellan Birgit Nilsson och Marilyn Monroe. Det är som en enda lång Pucciniförsedd reklamfilm.

Det oförutsedda momentet i alla verkligt levande konserter representerades här av två ytterst snacksaliga svalors inträde i konsertlokalen mitt under en sats ur Anton Weberns stråkkvartett. Det ivriga kvittret och tjattrandet lade två jordnära stämmor till en konsert mitt emellan konstnärlig himmel och kommersiell plast.

Fredrik Fischer