Dans, punk och politik i Folkets hamn

Peaches ger allt i Folkets hamn. Hannes Grönberg ser och hör en artist som förstått att musik och politik hör ihop.

Peaches vet hur man gör entré.

Plötsligt står hon bara mitt på scenen i en topp sydd av tjugo stora tygbröst och sjunger för livet. Wailar, vrålar, skriker rätt ut. Inom fem minuter har hon förvandlat Folkets hamn från en sävlig ölfest till Skånes bästa klubb.

Det första hon säger är att hon inte bryr sig om hur många som står i publiken. Det är en försäkran som behövs. Trots vackert läge och bra artistbokningar är det lite för få som vågat sig ut till hamnen ikväll. Men när Peaches står på scen gör det ingen som helst skillnad.

Hon sprutar ner publiken med fyra flaskor bubbel, dansar på dj-bordet och snurrar en fet guldkedja runt halsen som en rockring. Med åren har hennes musik blivit en aning daterad, men knappast hennes liveshow. Tvärtom känns hon modernare än någonsin bland showiga dj-akter som Rebecca och Fiona.

Musikaliskt kastar sig Peaches mellan punk, electroclash, house och hiphop. Hon placerar Slayers ”Angel of death” bredvid en smäktande pianoballad utan att blinka. Blandningen är inte alltid smakfull, men varför skulle den vara det? Peaches har aldrig handlat om smakfullhet. 

Vad Peaches handlar om, bortsett från dans och sex, är politik. Från självklarheten i att som kvinna kunna skriva en låt som ”Fuck the pain away” till valet att låta tre tjejer i färgglada rånarluvor avsluta konserten. Många artister har skrikit ”free Pussy Riot” på scen i sommar, men ingen har gjort det lika övertygande som Peaches.

Också Jenny Wilson uppträder till förinspelad musik ikväll. Och det är en ny upplevelse. Senaste året har hennes konserter fyllts av så mycket folk att alla knappt fått plats på scen.

Att se henne ensam med trummisen Micke Häggström är något helt annat. De gör ett tunnare, men också intimare och mer exklusivt framträdande. Inte en enda låt kommer från någon av Wilsons album och när det är dags för extranummer väljer hon hellre att ta om en låt hon redan spelat än att släpa fram något gammalt.

Konserten är kort och aningen blygsam. Men oj vad jag längtar efter en ny Jenny Wilson-skiva.

Hannes Grönberg
hannes.gronberg@gmail.com