Abba i hissen

Fredrik Fischer finner "Same tree, different fruit" ganska enahanda när det gäller deras Abba-tolkningar.

Det är oklart om det handlar om ett bandnamn, en konsertrubrik eller en turnébeteckning. Vad än "Same Tree Different Fruit" egentligen syftar på kan man konstatera en sak: den nya frukt som den här trion trädgårdsmästare fått fram ur den gamla Andersson-Ulvaeusska trädstammen förhåller sig till originalet ungefär som äpplen i papier-maché gör till sina förlagor.

Detta beror inte på dåliga förutsättningar. Abba:s musik är något av det mest efterhängsna och, åtminstone i vissa fall, mer komplexa som skapats inom svensk populärmusik. Framför allt är det mycket robusta kompositioner som står pall för en hel del vridande och vändande. Bandet som under tisdagskvällen framförde dem är det heller inget uppenbart galet med. Anders Wihk är en flink pianist med lätt och charmerande anslag. Steve Gadd är en genremässig kameleont vid slagverket. Och Svante Henryson, denne mångkompetente traktör av det mesta med strängar på, har så mycket kreativitet att det räcker åt många fler.

Skälen till att denna konsert trots dessa premisser till största delen står på näsan är mycket enkla. För det första tycks uppfinningsrikedomen ha tagit slut en kort bit in i projektet. Mycket av materialet låter till förväxling likt. Detta kan förvisso sägas även om en del av originallåtarna, men när omstöpningarna av dessa endast åstadkommer en ytterligare bortslipning av styckenas trots allt befintliga individualitet är det något som är allvarligt på tok. Att göra jazz av Abba är inte så enkelt som att arrangera om låtarna för piano, bas och trummor (med vissa variationer i det mittre instrumentet) med en aldrig så lätt funkton. Den här musiken förtjänar bättre.

Rädslan för helgerån har dock varit påtaglig, vilket inte minst illustreras av att det är först i den sista låten i ordinarie set – en lätt upprockad "Voulez-vous" – som man verkligen släpper loss.

Henrysons katt bland hermelinerna, countrystöpta "Black run", med sin instrumentlusta och oberäknelighet, borde ha fått stå modell för Abba-tolkningarna. Inte hissmusik.

Fredrik Fischer