Loosegoats glöder fortfarande

När Christian Kjellvander återupplivar Loosegoats från sitt 90-tal blir det ett band med större musikalisk vokabulär och intressantare dynamik. Fyra i betyg från Hannes Grönberg.

Christian Kjellvanders spelning på The Tivoli förra året hör till de bästa konserter jag varit på i Helsingborg. Den visade upp en artist som efter många år som sångare och låtskrivare fortfarande såg ut att ha sin bästa tid framför sig.

Därför var jag kanske inte eld och lågor när Kjellvander valde att vända blicken bakåt och återuppliva 90-talsgruppen Loosegoats. Men det som på pappret såg ut som ett steg tillbaka har visat sig vara en logisk väg framåt.

Visst låter det mycket 90-tal om männen på Tivolis lilla scen ikväll. Men Loosegoats är ett band som vuxit i sitt ide. Årets comebackplatta kan mycket väl vara deras bästa. Det nya Loosegoats hittar en större musikalisk vokabulär och en intressantare dynamik. Spänningen uppstår inte bara mellan låtarnas hårda och mjuka partier, mellan skört och våldsamt, utan också mellan bandmedlemmarna själva.

De är en stensäker alt-country-maskin som kan servera gamla Byrds-recept med personlig kryddning. Också när de slamrar som värst är det över melodier som känns varma och vänliga som en kopp te och en stickad tröja.

Men kvällens starkaste stunder är ofta de där Kjellvander backar från mikrofonen och låtarna får tid att flyta fritt. Det gäller inte minst när han och Magnus Melliander utkämpar världens mest lågmälda gitarrduell i ”Stum mountain man”, en låt som inte i sig själv förtjänar att dras ut så här länge men som framförs med så mycket värme att alla invändningar självantänder.

Jag har sett både Wilco och Jayhawks på scen de senaste åren och upptäckt precis hur sömnig den här genren kan bli när rutinen ersätter entusiasmen. Så länge Loosegoats spelar med den här glöden är det ingen risk att de hamnar där.

Hannes Grönberg
hannes.gronberg@gmail.com