Nic räddar musi-Kalen

Göran Holmquist har sett musikalen Kal P Dal och är inte odelat positiv.

Jag såg Karl-Göran Ljunggren kuppa på andras spelningar. Där föddes Kalle Pedal. Jag vill älska hyllningen av ett urskånskt rock and roll-fenomen. Tillika är detta den första skånska rockmusikalen. Men det vill sig inte riktigt.

Handlingens ram är kvällen när Kal P. Dal spelade in klassikern (över 100 000 ex) "Till mossan" live i studion 1977. Peps Persson var producent. Hans röst hörs också i rollen som Gud. Gud satt bredvid mig premiärkvällen. Peps skrattade några gånger. Det var när han kärleksfullt parodierades (Cornelius Löfmark).

Regissören Robert Lillhonga har ett spretigt manus (Nic Schröder och Cornelius Löfmark) att brottas med. Kal P. Dal var raka rör. Det här är en virrig historia. Överlastad som ett pågatåg i rusningstid. Dialogen är rolig. ibland. Ensemblen tar vara på poängerna. Men fyndigheterna placeras i skruvade situationer. De logiska kullerbyttorna trampar varandra i hälarna. Det är buskis på lokalrevynivå. Det är dialektala lustigheter som bara en mycket infödd begriper. Tids- och miljöanpassade revynummer bortanför storyn tar plats. Genreskämten lever sitt eget liv. Man hivar in Groucho Marx som gästtekniker, en Castrogubbe som utländsk fixare, Nils Holgersson på Mårten gås i det blå. Mikael Wiehe får en snäll-elak tackling (Sven Melander).

Det är fyrkantig konfrontation mellan pågarock och klasskonflikter. Bakom inspelningsstudion reser sig den majestätiska Kockumskranen, som uppmaning till proletära val. Men som Kal P. Dal sa, "Rock n' roll är bättre än ett stadigt kneg". Där skymtar mörka sidor i en lika snabbt öppnad som stängd dörr ("Knabbar på knegets dörr").

Det finns ett redigt plus. Nic Schröder är nästan lika laddad, glyttigt slashasande och glatt gapröstad som grabben från Arlöv var. När han är på står det elva på skalan och full patte. Slagthusets publik jublar och lever med i röjiga favoriter som "Rocka o' rulla", "Raka rör", Blåa sko'", "Tuffa Uffe" och "Jonnie". The Arks medlemmar (utom Ola Salo förstås) är ett utmärkt pedalband. Problemet är att sladden dras ut när han lämnar scenen.

Göran Holmquist