Nöjesbloggen

Jonas Lyckander är Helsingborgsbekant från Björns band och The Radio Arts. I kväll, fredag, gör han festivaldebut på egen hand med soloprojektet Dufvan när han spelar på Storan i Stadsparken klockan 23.15. Lite tidigare på kvällen spelar han dessutom med Björns band på Partyscenen på Mäster Palms plats klockan 20. Ännu mer Jonas finns på Youtube i form av finfina ”Always on my mind”.

youtube:http://www.youtube.com/watch?v=w4HPB3mt1f8&feature=PlayList&p=CDB311B80D91E4AE&playnext=1&index=31

Och så har sa han om singeln ”It’s all right”, den direkta följden av en mild höstdepression och ett ifrågasättande av valen man egentligen gör, och förväntas göra,  när jag intervjuade honom i förra veckan:

– När jag var yngre hade jag ganska bestämda åsikter om när man skulle skaffa barn, när man skulle gifta sig och vad man skulle ha uppnått vid 25, vid 30. Allt eftersom jag har blivit äldre, och klokare, har jag kommit ifrån det där. Alla gör olika val i livet och i slutändan verkar det ordna sig, oavsett hur man gör. Det är lite det jag vill säga, att det är okej, även om du inte gör precis som alla andra.

Divers Moon känner på Världens minsta scen. Som ju är rätt stor.

Träffade tre taggade tonåringar i eftermiddags.

Hedda Andersson, Stephanie Johnsson och Annie Lundgren är tre femtedelar av splitternya bandet Divers Moon. Bandet, som också består av Sofia Nilsson och Felicia Jansson, är ett av nästan 30 färska band som ska spela på Världens minsta scen under Helsingborgsfestivalen.

De är så klart sjukt peppade. Läs mer om tjejerna på morgondagens nöjessidor, eller här.

Jenny Petersson

Det är inte min avsikt att provocera djurvänner, men jag kan bara inte tiga ihjäl The End Of History, världens starkaste öl, som innehåller 55 procent alkohol och är buteljerad i döda gnagare. Bakom skapelsen står det skotska bryggeriet Brewdog. Tolv flaskor fanns att tillgå, var och en till det facila priset 5 600 kronor. Jag skriver ”fanns”, för samtliga har gått åt, eller strukit med.

Magnus Ransheim

Kritiken mot arrangören av technofesten Love Parade i tyska Duisburg där 19 människor miste livet och 340 skadades växer. 1,4 miljoner människor hade kommit till festivalen i lördags när panik utbröt i tunneln, som fungerade som huvudentré in till festivalområdet.

Jag har ett utelivsminne från Duisburg. Några hållplatser från centralstationen, mitt ute i ingenstans låg en nattklubb inhyst i vad som såg ut som en gammal lada, men förmodligen var en rest från kolkraftverkens storhetstid. Jag minns att de spelade en blandning av r’n’b och hiphop, att ölen serverades i plastglas och att vi skrattade åt stämplarna med texten Reich som alla fick tryckta på handleden.

Samma år som jag dansade på klubben vid järnvägen arrangerades Love Parade här för första gången. När Ruhr-områdets större städer gemensamt utsågs till en av Europas kulturhuvudstäder, var festivalen en självklar programpunkt. Efter lördagens tragiska olycka är det som började i Berlin 1989 för att sedan växa och bli ett av världens största arrangemang för elektronisk musik, slut och kommer aldrig att arrangeras igen. Love Parade har anordnats i Duisburg sedan 2007. Det är inte tillräckligt länge för att festivalen skulle få samma betydelse för värdstaden som till exempel Hultsfred eller Roskilde. Nu kommer vi aldrig få veta vad den kunde ha gjort för en stad med en ekonomi i kris, krympande befolkning och stans bästa nattklubb längs med tågspåren på väg ut bort från centrum.

Det går att arrangera säkra festivaler. Att lägga ner känns som ett förhastat beslut, fattat för att undkomma omvärldens kritiska förebråelser, i stället för att försöka svara på vad som gick fel.

Katarina Höije

Teater under bar himmel hör sommaren till. Att det kan bli lite mer dramatiskt än vad de agerande – och publiken – tänkt sig ibland hör till. Som när himlen öppnar sig, mullrar och sänder ut massor av blixtar. Så var det i Arild härom kvällen. Trots detta blev det trivsamt med gruff i Arilds hamn med Sommarteater på Krapperup. En sån smittande spelglädje får man leta efter. Då gör det mindre att själva historien är förutsägbar.

Annat är det på Fredriksdalsteatern. Hade önskat att vi bjudits på drinken med samma namn när Eva Rydberg och de andra försökte få med oss in i ”Gröna hissen”. Jovisst, ett och annat skratt blev det. Det handlar ju om proffs. Men som helhet var alltihop hopplöst nattståndet. Synd! Brukar oftast vara åtminstone småpysigt här mellan häckarna.

Tjerstin Thorsén

Det här här knäcker det mesta, den bästa öppningsmåndag vi någonsin har haft, skriker Fredrik Strebel, nattklubbschef på Peppe´s bodega i Båstad, i mitt öra.

I dj-båset står succe-duon från Australien: Yolanda Be Cool och ångar upp stämningen tills den är lika hög som volymen.

På dansgolvet är det fullpackat. Och Fredrik Strebel är övertygad om att det är dj-duon´s förtjänst.

Här kommer lite bilder från kvällen:

Sylvester Martinez och Johnson Peterson i Yolanda Be Cool och Fredrik Strebel, nattklubbschef på Peppe´s Bodega i Båstad.

Festen har börjat.

Fullproppat.

Fredrik Johansson

Sommarnatten är full av gubbar.

Herbert Tinz