Jag är ensam i kritikerledet om att ha gett Håkan Hellströms nya album ”Två steg från Paradise” en trea i betyg. Kollegorna höll sig till fyror och femmor.
Min avvikande åsikt har inte passerat obemärkt förbi. Den ytterst ovanliga recensionen har inspirerat branschtungviktaren Lars Nylin till en kul krönika.
Magnus Ransheim
Bortsett från det uppenbara faktum att bara en skogstokig människa samlar på gamla videobandspelare finner jag det här klippet hysteriskt roligt.
Det är extra plus för den minst sagt knaggliga engelskan, frisyren (herrejesus!), valet av bakgrundsmusik, filmtekniken, you name it. Enda invändningen är att klippet är lite väl långt.
Men här har ni i alla fall en historisk videobandspelargenomgång av en komplett galen finsk herre.
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
Nu blir jag glad. Mikael Persbrandt ska spela Hamilton i tre nya filmatiseringar av Jan Guillous böcker om superagenten.
Det känns riktigt fräscht 2010.
Nu väntar vi bara på att Beck- och Wallander-fabrikerna drar på för fullt igen.
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
Nyligen medverkade Kiss i Svenska Spels reklamfilm för lotto. Nu är det är ölföretag som som har fått en liknande idé. Fast det här är coolare. Lemmy från Motörhead spelar munspel och sjunger en långsam och akustisk version av ”Ace of spades”:
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
”The cool ruler”, Gregory Isaacs, har lämnat oss. Den störste romantikern inom reggaegenren lovers rock somnade stilla in i sitt hem i London efter en fruktlös kamp mot cancer.
Många nätter har han fyllt ett stort tomrum med sin mjuka stämma och sina sköna avslappnade beats – ”Night nurse”, ”My only lover”, ”Sinner man” och Mr cop”. Vila era trötta öron i det här klippet från ”The Tube” 1983, där Gregory Isaacs tillsammans med The Roots Radics kör ”Cool down the pace”.
Herbert Tinz
Siw Malmkvist kom nyligen ut med sin självbiografi, ”Tunna skivor av mig”. Som naturligtvis anspelar på hennes gamla hit ”Tunna skivor”.
Det är en riktigt fin och underhållande bok. Inte minst om man som undertecknad själv är från Landskrona. Jag har bott rätt nära det barnrikehus på Artillerigatan där Siwan växte upp. Dessutom har jag lirat i samma band som hennes systerson. Men det är en helt annan historia.
För fem år sedan hade jag även äran att få komma hem till henne på Östermalm och göra en lång intervju. Snacka om jordnära person. Med en jävla humor dessutom.
Boken innehåller ännu mer av humoristiska Siw. Det är gott om skojiga turneanekdoter.
Som den gången när Siw inför ett framträdande i Tyskland ville ha en klänning med fickor på och fick för sig att det måste vara ”ficken” och på sin egenkomponerade tyska talade hon om för producenten vad hon tyckte om klänningen, ”sehr schön, aber ich möchte gerne ficken”.
Vad hon sa var alltså:
”Klänningen är jättefin, men jag vill så gärna knulla”.
Eller den gången i Newcastle då hon skulle göra ett tv-framträdande och producenten ville höra vilken klänning hon tänkte ha på sig och Siw sa:
”Well, I’m going to wear a beautiful white dress with red pricks.”
Producenten tittade mycket konstigt på henne och sa att han nog gärna ville se klännngen innan sändningen. Han tänkte väl att det skulle ställa till med ett visst rabalder om han lät en svensk sångerska framträda i tv med en klänning utsmyckad med röda penisar.
Men allra mest slås man av hur mycket Siw jobbade under framförallt 1960-talet och stora delar av 1970-talet. Herrejösses. Hon spelade in skivor, turnerade, gjorde tv-shower, var med i filmer, teateruppsättningar, krogshower och revyer och spelade in låtar på tyska, franska, italienska och engelska. Och hon levererade alltid. Ett superproffs.
Jag är fanimej stolt över att komma från samma stad som henne.
Boken rekommenderas med varm hand. Det är verkligen inget ”slit och släng” över den…
Låt oss kolla in några klipp, här är till exempel Siwans största hit i Tyskland, miljonsäljaren ”Liebeskummer lohnt sich nicht”:
Och apropå Tyskland, 1969 representerade Siw Malmkvist landet i Eurovision Song Contest med ”Prima ballerina”:
När vi ändå är inne på eurovisionsschlagern gjorde Siw också en svensk version, ”Sprattelgumman”, av vinnarlåten från 1967, ”Puppet on a string”:
1960 tävlade hon för Sverige med ”Alla andra får varann”:
Och tanten (hon fyller 74 på nyårsafton) kan än. Gamla paradnumret ”Slit och släng” är inspelat vid en konsert på Cinderella förra året:
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
Nicholas Cage är en skådis som jag gett upp hoppet om. Tills jag såg ”Kick-ass”.
Och vad säger man om Cage nya film ”Drive angry” som har premiär i februari nästa år?
Efter att ha sett trailern måste man säga att den verkar innehålla det mesta man vill ha ut av en film. Hämndtema, bilar som exploderar, skottlossning i slow motion, brutala skurkar, tung rockmusik, muskelbilar (noterar att en av bilarna är en Dodge Charger, extra plus för det) och hårda repliker.
Ja, nu pratar jag förstås om filmer som man ser en fredag- eller lördagskväll. När hjärnan kopplat av.
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
Murray Engleheart och Arnaud Durieux är två av Australiens mest kunniga AC/DC-skribenter. När de ägnar fem år och genomför 1 300 intervjuer för att skriva den ultimata AC/DC-biografin, då läser man bara den boken. Punkt slut.
Jag har precis läst ut pocketversionen. Det är en väldigt bra biografi. Bäst är den när den skildrar de tidiga åren, Bon Scott-åren. Då är den fantastisk. De senare åren skildras mer rapsodiskt. Men i vilket fall som helst rekommenderas den varmt.
På köpet har jag drabbats av en svårartad AC/DC-frossa. Och då menar jag förstås av de riktigt gyllene åren, Bon Scott-åren. Herrejesus vilket band AC/DC var på den tiden. Jo, de är fortfarande helt okej. Men den där magin är förstås borta. Den försvann när Bon Scott dog 1980.
Därför har jag letat fram fem guldklipp med AC/DC och Bon Scott vid mikrofonen.
Det första är en brutal liveversion av ”Girls got the rhythm” där Phil Rudd visar varför han är en av världens tajtaste rocktrummisar.
En av mina personliga favoriter är en klassiker från ”Powerage”-albumet, ”Sin city”:
En annan favorit från samma album är ”Riff raff”:
Nu börjar det bli riktigt svårt att välja, men efter mycket vånda kan jag inte utesluta den här godbiten, om den frodiga fröken Rosie, ”Whole lotta Rosie” från albumet ”Let there be rock”. Här i en fullständigt sinnessjukt grym liveupptagning från Paris sent 1979 där även låten ”Rocker” ingår. Inspelad bara några månader innan Bon Scotts död:
Och så avslutar vi med en lite mer polerad sida av bandet. ”Touch too much” från sista studioalbumet med Scott, ”Highway to hell”. Men även om det är mer polerat är det också en monsterlåt.
Med Bon Scott var AC/DC världens bästa rock’n'roll-band. Ni behöver inte ens försöka argumentera mot det påståendet.
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
Med anledning av en pressrelease som jag nyss fick på mejlen vill jag bara citera rakt upp och ner. Det handlar alltså om Regina Lund som släpper en ny skiva:
”Regina Lund är en unik artist med ett mycket personligt uttryck till allt hon gör. Hennes texter har en hardcore edge inramad i personlig poesi sjungen med en mjuk, varm och unik röst som ibland spricker och öppnar en avgrund av sorg och smärta. Hennes melodier har allt från punk till mjuka traditionellt klingande vaggvisor och pop. Regina Lunds texter handlar om förlåtelse, begär, lust, kärlek och fred på jorden och i ett enda andetag sänder den ut ett budskap om kärlek till mänskligheten och naturen, vrede över dagens värld och samtidigt hopp om fred för mänskligheten.
Albumet Return är lika svår att kategorisera som Regina Lund själv. Hon är en renässanskvinna och en mycket kontroversiell konstnär. Popstjärna, poet, filmstjärna, performancekonstnär, revolutionär, fredsaktivist, människorättsaktivist, djurrättsaktivist, fashionista, och med kvinnliga huvudroller i musikaler, teater, TV, och film som Greta Garbo och Ophelia på sitt CV, alla mycket firade av kritikerna, finns det ingen gräns för hennes talang.”
Ok. Frågor på det?
Stefan Lindqvist
Gästbloggare
hd.se
