David Finchers Stieg Larsson-filmatisering ”The girl with the dragon tattoo” har begåvats med en trailer. Man känner på en del ställen igen vissa bilder som verkar mer eller mindre kopierade från det svenska originalet. Fast filmen som helhet är antagligen betydligt blodigare.
Intervjuade helsingborgsbandet Odyssey i torsdags. De ska lira på årets Siestafestival. Texten kommer i papperstidningen på söndag. Och nätet förstås.
Vi snackade lite festivalminnen också och gled in på Black Sabbath. Ett band som Odyssey fått en del influenser från.
Själv berättade jag – farbror oldtimer – om min första konsert med Sabbath. Långt innan grabbarna i bandet ens var födda.
Fast inte så tidigt som det här minst sagt fantastiska klippet från festivalen California Jam 1974. Black Sabbath i sin prime. Med ”Children of the grave”.
Fredag. Bästa dagen på veckan. Always has, always will be.
Jag tycker vi börjar dagen med en underbar liten sak, och jag vet att den setts av mer än 30 miljoner så här långt, men jag kan se den hur många gånger som helst. Jag menar, ge den en minut och tio sekunder av era liv och ni får några riktigt sköna skratt med er resten av dagen…
Ett tag sedan sist. Men nu har det dykt upp ett nytt avsnitt av ”Between two ferns” på Funny or die. Zach Galifianakis ”intervjuar” Will Ferrell. ”Between two ferns” är tveklöst en av de mest utflippade (och roligaste) talkshows som producerats.
Det är inget snack om att ”American Idol” fått en rejäl nytändning med de nya jurymedlemmarna Jennifer Lopez och Steven Tyler. De båda har lyft programmet en nivå genom att vara vänliga mot de unga talangerna och verkligen coacha dem.
Sen händer det ju att de även sjunger en bit. Liksom visar var skåpet ska stå. Att gammal är äldst. Som när Steven Tyler, 63, drar igång Aerosmiths gamla 70-talsklassiker ”Dream on” i säsongsfinalen.
Rösten är förvisso inte som i fornstora dagar, men gubbjäveln är fortfarande hur karismatisk som helst och vet med varje por av sin kropp hur man äger scenen.
Beyoncé på Billboard Music Awards i söndags. Låt mig säga så här: Inte ens om de slagit samman alla framträdanden från Eurovision Song Contest hade man ens kommit nära det här fantastiska superprofessionella artisteriet och den suveräna showen.
Dessutom är inledningen, med alla stjärnor som talar väl om Beyoncé, också värd att se. För att inte tala om hennes tacktal på slutet. Det är min själ inget ”ehum, nä, ja vet ente va jag ska säga”-tal.