Nöjesbloggen

Nä, vad säger ni? Ska vi inte ta och kolla på en minutlång trailer för fjärde säsongen av ”Sons of anarchy” som startar på FX den 6 september? Jo, det ska vi.

Stefan Lindqvist

Rapparen Sean ”P. Diddy” Combs riktar blicken mot ”the Booty”. Enligt Contactmusic släpper han i höst en bok om kvinnors bakdelar. Boken ges ut i november och innehåller bilder av en rad olika rumpor, fotograferade av mode- och rockfotografen Raphael Mazzucco.

Det känns  som att Jennifer ”J. Lo” Lopez avundsvärda sittkuddar de senaste åren har fått några bitiga konkurrenter på röda mattan. Efter att ha kastat ut frågan på redaktionen finns det ett par ”bottoms” som har gjort stort (?) intryck.

Ett outplånligt filmminne för somliga var när den unge Brad Pitt tog jeansrumpan till en helt ny nivå i ”Thelma and Louise”. Lika fastetsat på näthinnan är den dansande Mat-Tinas rumpchock i ”Let’s Dance”. Under det engelska bröllopet i våras gjorde brudtärnan Pippa Middleton succé med sin välsvarvade stuss. Det till och med startades en Facebook-grupp i hennes rumpas ära. BUT… det ryktas om att fylligheten är fejk.

Spelar roll? Bered plats för fler rumpor. Vi går alla runt med en. Och jag gillar att ha förebilder med en avundsvärd baksida. Det berättigar mig att svaja runt med min.

Christina Hendricks brädar ”Braddans” jeanshäck. Lätt. Foto: Esquire.

Linn Dupont

På lördag öppnar en utställning med verk av Andy Warhol och Jean-Michel Basquiat på konstmuseet Arken utanför Köpenhamn.

Lars Ulrich i Metallica sålde en Basquiat för ungefär 16 mille för några år sedan och Warhol går ju loss på 100 miljoner och mer, så man förstod varför det fanns kostymklädda män med öronsnäckor på plats i lokalerna.

Många danska och svenska konstkritiker på plats. På bilden nedan syns CJ Charpentier med utställningens koordinator Dieter Buchart.

Stefan Lindqvist

Linnea Henriksson var en något udda fågel i Idol 2010. Nu gör hon solodebut – med Orup som låtskrivare.

Med jazzröst och oxtokig dans erövrade hon fjärdeplatsen i talangprogrammet. Men Linnea Henriksson är mer än dagslända. Förra året släppte hon albumet ”Kind of Green” med sitt jazzband Prylf. Och nu väntar alltså hennes solodebut.

Musiken och texterna har hon skrivit tillsammans med Orup. Första singeln ”Väldigt kär/Obegripligt ensam” släpptes i veckan.

Soundet är krispigt på ett poppigt vis och texten sätter sig omedelbart på hjärtat. Orup kör alltså på sitt inkörda låtskrivarspår. Linnea Henriksson har vanligtvis en ovanligt dynamisk röst – här är det dock raka rör och det lierar med låten som en stekt tofubit doppad i japansk soja.

Nu tar jag i från tårna, men jag skulle vilja påstå att detta är en av höstens mest lovande debuter.

Refrängen:

Baby jag har fel. Du kommer aldrig hem.
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam.
Baby gör mig hel. Jag kommer alltid vara den som har gått från väldigt kär till obegripligt ensam.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Linnea Henriksson – ”Väldigt kär/Obegripligt ensam”

/Patrik Lundberg

Annika Norlin, a.k.a. Säkert! har översatt och spelat in sina låtar på engelska. Här är musikvideon till ”Can I”.

Delar av musikvideon spelades in i Malmö, under arbetsnamnet ”The Can I Project”, där olika personer håller upp lappar med saker de har vågat göra.

Jag gillar att Annika Norlins tolkningar av Säkert! på engelska verkligen låter som Säkert! och inte som hennes engelska projekt Hello Saferide.

För mig som inbitet Säkert!-fan blir det som en bonus. Albumet ”På engelska” lär vara bra, men grejen med Säkert! är det norrländsk svårmodet och det raka tilltalet. Det når mig bäst på det svenska språket.

/Patrik Lundberg

Under MTV Video Music Awards stal Beyoncé all uppmärksamhet från vinnarna när hon stolt placerade händerna på magen och kom med beskedet att hon och rapstjärnan Jay-Z väntar barn. Den glada nyheten spreds som en löpeld på mikrobloggen Twitter.

Som mest skickades det 8 868 tweets per sekund. Ett rekord enligt Twitter, berättar SVT.

Undrar hur många tweets som nyheten om Sveriges blivande #kungabarn genererade. Jag vågar inte ens på mig att gissa, för jag gick in i twitterskugga.

Se när stjärnan droppar beskedet på scen medan Jay-Z tittar på:

Linn Dupont

Höstens kick off med mattema. Allt finns, även veganerna känner sig trygga i det här matlaget. Strax blir det grillegrill.

Herbert Tinz

Skriver i dag om den nya vågen av melodiös hårdrock och AOR. Finns på nätet och i papperstidningen.

Inser att det är rätt svårt att förklara en musikstil i ord. Så jag tänkte använda det här inlägget som en liten lektion i vad AOR är, genom att peka på en rad grupper som tydligast illustrerar genren. Begreppet är lite omtvistat. Jag och många med mig hävdar att det står för adult-oriented rock, en term som lanserades i amerikansk radio på 70-talet. Andra hävdar att det står för album-oriented rock.

Genren började så smått dyka upp runt 1976-77, men riktigt stor blev den först i början på 80-talet och den levde ett stilla och behagligt liv fram till 90-talet då grungen tog kål på den. Eller gjorde den åtminstone osynlig för ett antal år.

Vi börjar med att titta på några klassiska AOR-band, för att sedan övergå till de som räknas till grundarna och sedan avsluta med några nya svenska band.

Det finns flera bra brittiska band i genren, som exempelvis FM. Gjorde ett bejublat framträdande på Sweden Rock Festival i somras. Mycket bra sångare i Steve Overland. ”That girl” är från albumet ”Indiscreet” från 1986:

Brittisk-amerikanska Foreigner kommer man inte undan. Här i ”Cold as ice”:

Survivor måste också nämnas och då tänker jag inte i första hand på gruppens största hit ”Eye of the tiger”. Bandet gjorde en uppsjö av andra bra låtar. En av de bästa är tveklöst ”High on you”:

Sen finns det tre band som mer eller mindre skapade AOR-genren. Det första är Boston som fick en megahit med ”More than a feeling” 1976, men hela debutalbumet är ett enda pärlband av klassiker. Inte minst ”Something about you”:

Toto har alltid hatats av kritikerna, men har hyllats lika mycket av sin publik. Ohyggligt många bra låtar, inte bara ”Hold the line”. Min personliga favorit är ”Isolation” från plattan med samma namn:

Och så det som jag klassar som pärlan i AOR-familjen. Journey. Så mycket mer än bara ”Don’t stop believin” (även om det är kul att den låten har fått en renässans efter Sopranos och Family

Men ”Separate ways” kommer alltid att vara bäst i min bok. Även om den här videon är riktigt råtöntig.

Därför vill jag gärna visa att Journey kunde leverera fullt ut på scenen. Sångaren heter Steve Perry. När han var som bäst var han helt outstanding:

När vi då klarat av historielektionen kan det vara på sin plats att plocka fram en rad nya och fräscha svenska AOR-band, till stor del baserad på tips från AOR-experten Henric Wahlberg:

Osukaru från Göteborg:

Dynazty med sin version av ”This is my life” från Melodifestivalen 2011:

Enbound (med Work of Arts Lars Säfsund på sång):

Grand Illusion:

Miss Behaviour från Norrköping:

Houston som tokhyllades i Classic Rock förra året:

Sencelled kommer med ett nytt album nu i augusti, bandet spelade faktiskt på Konsul Olssons plats i Helsingborg förra sommaren och då köpte jag en skiva av dem, snygg AOR:

Och så till sist Robert Sälls band Work of Art:

Stefan Lindqvist

Även om nu orkanen Irene blev till stormen Irene och inte alls orsakade den förväntade katastrof som media målade upp (USA-korren Stefan Åsberg gående i gummistövlar i en vattenpöl och pekandes på bilar som stänker upp regnvatten är inte ett av SVT:s stoltaste ögonblick) var det trots allt folk som drabbades av ovädret.

En av dessa var forne Skid Row-sångaren Sebastian Bach vars hus i New Jersey dränktes av vattenmassor och han förlorade mängder av gamla mastertaper, memorabilia och andra personliga saker. Som han själv konstaterar:

”Don’t know what you got till it’s gone, indeed.”

Samtidigt ser han översvämningen som ett gudomligt ingripande om att det nu är dags att dra vidare i livet och lämna huset där han bott i 21 år. Som för övrigt också figurerat i ett avsnitt av MTV Cribs.

Stefan Lindqvist

Killinggängets Ikea-humor är haram. I alla fall enligt Twitters bildtjänst ImageShack.

Förra veckans snackis var nyheten om att Allmänna Säkerhetstjänsten (i dag Säpo) hade koll på Ingvar Kamprads aktiva medlemskap i naziströrelsen Svensk Socialistisk Samling.

Mina tankar gick genast till Killinggängets gamla satirprojekt Spermaharen. Mitt favoritskämt var en fejkannons för Ikea:

De skämtade om Ingvar Kamprads mörka förflutna och gestaltade en kollektion med tydliga nazistreferenser, bland annat bokhyllan ”Kryss”.

Jag fotade sidan ur boken med min mobilkamera och postade på Twitter:

Några minuter senare nåddes jag av följande meddelande:

Bilden hade brutit mot Twitters bildtjänst ImageShacks ”Terms of Service”. De har alltså någon slags filter som raderar bilder med hakkors och nazistpropaganda. Inget konstigt med det, kan tyckas.

Då måste vi samtidigt köpa att satir och humor kan raderas utan moderation. Jag tvivlar på att det var en människa som aktivt fick granska bilden, det var snarare ett datorprogram.

Hur som haver undrar jag vad Killinggänget tycker om detta. Den enda vinnaren i härvan är Ingvar Kamprad och Ikeas varumärke. Men satir kan, som ni vet, vara svårt för vissa att ta till sig. Även om det var en person som aktivt tog bort bilden var det nog svårt för denne amerikan (?) att förstå humorn i det hela.

För er som inte minns var Spermaharen en satirisk webbplats innan den blev bok och dvd. Mitt absoluta favoritklipp på sajten är ”Djur i skogen #12: Dövhjort”:

Patrik Lundberg
patrik.lundberg@hd.se