Nöjesbloggen

Vad: Konsert med James Blake
Var: Way out west, Annedalskyrkan, Göteborg
När: Torsdag klockan 22.30

Betyg: 4

Lika tveksamt som det var att boka mystikerna i World Unite Lucifer Youth Foundation till Annedalskyrkan, lika genialiskt är det att låta James Blake spela här. Det är en överdrift att kalla hans musik sakral, men den har ett lugn över sitt sätt att andas som märks till och med i de mest kaotiska stunderna.

James Blake sitter böjd över sin keyboard i det lila ljuset framför altaret. Han trycker sig mot mikrofonen och sjunger med en röst som inte går att värja sig mot. Sången filtreras genom lager av effekter, den loopas och pitchas om men behåller alltid sin sårbarhet och karaktär.

I ”I never learned to share” sjunger han helt utan komp. Raden ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them” blir en biktlik bekännelse under Jesus på korset, men i nästa stund exploderar låten i elektroniskt kaos. Lika gripande är ”Limit to your love” som remixas med de fetaste bastoner jag hört utanför en klubb.

Mest fascinerande är att allting framförs live. Trumljuden är till större delen förprogrammerade men ändå sitter en riktig trummis och slår fram de meckiga rytmerna i realtid. Det gör all skillnad i världen. Istället för en torr uppspelning av musik som var färdig redan i sovrummet blir det en livs levande blandning av mänskligt och maskinellt.

Hannes Grönberg

Idag öppnas portarna till årets Way out west. Fast ändå inte riktigt. Själva festivalområdet i Slottsskogen öppnar först imorgon. Ikväll startar festen istället på ett gäng klubbar runt om i Göteborg. Dessa spelningar är ökända för de långa köerna. Tipset är detsamma som alltid: var där i tid.

Själv satsar jag i första hand på Annedalskyrkan, som kommer ge plats åt världens långsammaste indiepopband Low och inte minst åt det hysteriskt hajpade post-dupstep-underbarnet James Blake.

De gör båda lågmäld och andaktsfull musik, om än på ganska olika vis. Low är ett relativt traditionellt indieband som framför allt är kända för att sänka hastigheten tills polisen stannar dem för att de kör för långsamt. Men de imponerar minst lika mycket med sin skärande stämsång och sin känslomässiga intensitet. James Blake personifierar så många trender i samtida popmusik att jag inte orkar räkna dem. Med årets debutalbum tog han steget från hajpad dubstep-producent till mörk singer/songwriter med lika mycket känsla för pop som för soul. Skivan är bitvis briljant men kan, om man nu ska gnälla, också kännas otillgängligt på ett väl hippt och medvetet vis.

Båda två kan passa alldeles spektakulärt bra i kyrkorummet, som kan göra detta till mer än standardspelningar framför ointresserad festivalpublik.

För den som vägrar hajpen rekommenderar jag Okkervil River på Storan. De spelar en mycket korrekt blandning av folk- och indierock, klär sig prydligt och skriver låtar med nyktert avvägd känslosamhet, alltid personligt men aldrig klibbigt eller sentimentalt.

Hannes Grönberg