Nöjesbloggen

Way out wests bokningar är något i hästväg. Först Bon Iver. Sen Refused. Och nu Feist.

Nöjesredaktionen galopperar av glädje! Inte minst över kanadensiskan Leslie Feist. Förra årets skiva ”Metals” var kanske ingen dundersuccé, men ”The Reminder” från 2007 är fortfarande typ det bästa som kommit från Kanada.

Och då finns ju ändå både Leonard Cohen, lönnsirap, Eric Lindros och ”Scott Pilgrim vs. the World”.

Feist – I feel it all

Patrik Lundberg

Det såg så läckert ut. Några små färskpotatisar toppade med lite spenatblad, tomat och rödlök. En krämig tsatziki. Och så ett par grillade halloumibitar ovanpå det. Mums, tänkte jag.

Men ”lyxtallriken” skulle visa sig förrädisk.

I helgen gjorde jag mitt allra första besök på Way out west. Jag hade sett fram emot festivalen hela sommaren. Jag skulle vagga, dansa och hoppa till de största och coolaste banden i lummiga Slottskogen i Göteborg.

Allt var precis som jag föreställt mig det, fast bättre.
Fram tills ”lyxtallriken” gjorde entré i min mage, vill säga.

På fredagseftermiddagen började jag känna mig konstig. Men skyllde illamåendet på min nervositet efter intervjun med soulstjärnan Janelle Monáe. Det kunde jag göra fram till den andra spyan inne på presstoaletten.

Följaktligen blev min festivaltriumf omvandlad till en matförgiftad tillvaro med blåbärssoppa, resorb och ”Americas best dance crew” på hotellrummet.
Så jävla bittert.

Visst, man kanske borde veta vad man ger sig in på när man köper mat på festival. Men jag tycker ändå att det är ett jädra sätt att sälja skräpig kost under epitet som ”lyxtallrik” för 85 hutlösa riksdaler. Festivalförgiftning har aldrig tidigare drabbat mig, men många jag känner.

Men det fanns två män som gjorde resan till Göteborg så himla värd trots allt. Det handlar förstås om dig, Prince. Och dig, Kanye West.

När Prince spelade på fredagen hade jag stannat kvar på festivalområdet hela kvällen, trots spyattackerna. Och när legenden rev av ”Purple rain”, ”1999″ och ”Let’s go crazy” – då spelade det liksom inte så stor roll att jag var tvungen att kräkas bakom ett träd då och då.

På lördagen gick jag emot alla mina instinkter när jag hängig tog mig igenom det matosande området för att se Mr West. Men blev nästan kurerad när Kanye gav allt tillsammans med tjugo dansare, eldregn, fyrverkerier och lyftkranar.

Då snackar vi show.

Jonna Ingvarson

Med tanke på vad amerikanska rappare skrivit om de senaste tjugo åren är det ganska märkligt att det pratas så mycket om Wiz Khalifas drogliberala texter. Hans storbolagsdebut heter visserligen ”Rolling papers” och innehåller inte många låtar utan knarkreferenser, men i övrigt är det en okontroversiell och ofta riktigt söt historia, med pophits levererade från norska låtskrivarteamet Stargate.

Det är hiphop som klarar översättningen från klubben och hörlurarna till den stora scenen på Way out west med sällsynt självklarhet. Det gäller inte bara de nya slickare låtarna utan också de tyngre och crunkigare spåren från Khalifas mixtapes.

Själv är rapparen osnutet gullig och ser ut som en förvuxen skolpojke i sina långa strumpor, sina avklippta jeans och sin stora, röda keps. Trots att han är  proppfull med tatueringar och droppar kommentarer som ”I probably fucked your bitch” utan eftertanke  känns han behagligt befriad från buttra machofasoner och ser ut att ha roligt på riktigt.

Det är en känsla som smittar av sig, både till musiken och till oss som lyssnar. Efter väntade slutnumret ”Black and yellow” studsar vi så mycket att det knappt gör någon skillnad att Khalifa själv försvinner från scenen.

Betyg : 4

Hannes Grönberg

Jag har länge tyckt att genrenamnet alternative-country används en aning missvisande. Där en artist som Bonnie Prince Billy verkligen plockar upp countrytraditionen med en ny synvinkel sysslar de flesta band som faller under etiketten främst med varsamt uppdaterad Byrds-rock, om än med ett par fina countrystänk.

Det gäller inte minst The Jayhawks som utan större konkurrens är dagens gubbigaste band på Way out west, något som märks både på scen och i publiken. De står tryggt på sina platser och spelar sig framåt i maklig lunk. Gitarristen Gary Louris tar ett par steg framåt under sina solon, men mycket mer än så händer inte.

Och det är klart, ett mer fartfyllt framträdande hade nog mest känts krystat, särskilt när gruppen har en drös låtar som talar fint för sig själva. En vän till mig påstår i förbigående att de faktiskt är bättre än The Byrds. Det kan jag såklart  inte hålla med om, men tar man en kopp kaffe och njuter av solskenet kan man inte annat än låta sig vaggas.

Betyg: 3

Hannes Grönberg

Om någon frågar vad en singer-songwriter är för något går det bra att peka på Tallest Man On Earth som skolexempel. Han personifierar urbilden av en ensam man med en akustisk gitarr och en ensligt knarrande stämma.

Ändå saknar han en del av den autenticitetshets som brukar förknippas med genren. Texterna är på engelska istället för svenska och uttrycket är förvillande likt det hos många av hans föregångare – inte minst den tidiga Dylan.

Men när låtarna är så här starka är det inte svårt att glömma influenserna. Han är inringd på kort varsel och gör en spelning i all enkelhet. Han kan staka sig och tappa texten utan att det stör. Det gör bara känslan av närvaro större.

Ensam på festivalens största scen (nåja, Azalea och Flamingo är ungefär lika stora) känns han märkligt nog bara lite lite malplacerad. Han har ett driv i sitt gitarrspel som de flesta rockband har svårt att matcha och i sina bästa stunder tangerar han  känslan i Richie Havens klassiska spelning på Woodstock 1969.

Betyg: 3

Hannes Grönberg

Amerikanska soulstjärnskottet Janelle Monáe spelade på Way out wests Azalea-scen på fredagseftermiddagen. Vi fick ett kort snack med henne efter konserten.

Janelle Monáe. Foto: Tobias Andersson

Hur tyckte du konserten blev?
- Jag tyckte det gick väldigt bra. Var du där?

Ja, det var jag. Det var häftigt när du fick hela publiken att sitta ner och när du stagedivade på slutet. Är det nåt du brukar göra?
- Nej, det brukar jag inte, Bara när jag känner att en publik förtjänar det. Man måste ha den rätta kemin med publiken. Och rätt flow på showen.

- Jag måste vara förälskad i publiken. Och veta att publiken är förälskad i mig.

Du gjorde en cover på Jackson 5:s ”I want you back”. Är de en inspirationskälla?
- Ja, det är den enda coverlåten jag gillar. Det är en låt jag önskar att jag hade skrivit. Jag gillar dess själ, kärleken i den. Jag vill dela med mig av den.

Janelle Monáe. Foto: Tobias Andersson

Har du varit i Sverige förut?
- Ja, en gång. I en stad som började på s…

Stockholm?
- Ja, det var det.

Vad tycker du om svenskarna?
- Jag älskar svenskar, de är så trevliga, kärleksfulla och givmilda.
- Mitt svenska favoritband är The Hives. Jag var precis och såg dem. Det var fantastiskt. Jag gillar Robyn också, hon är grym.

Du har ett alter ego, androiden Cindi Mayweather. Hur skapades hon?
- Alter egon skapar sig själva. De existerar inom dig.
- Cindi är en förebild. Hon är en kämpe, en överlevare, orädd. Hon och jag har samma karaktärsdrag.

Janelle Monáe. Foto: Tobias Andersson

Jonna Ingvarson

Vad: Konsert med Jenny Wilson
Var: Way out west, Slottsskogen, Göteborg
När: Fredag klockan 15

Betyg: 4

Med sin tunna sångröst utmanar Jenny Wilson den mest invanda föreställningen om vad som krävs av en soulsångerska – för det är utan tvekan vad hon är nuförtiden.

Hon har attityd och karaktär så det räcker jorden runt, men någon stor röst har hon egentligen inte. Därför är hennes allians med Tensta Gospel Choir ett synnerligen smart drag. De tillhandahåller den episka bredden och låter henne fokusera på själva känslan.

På Way out west sjunger de bättren ihop än vad jag någonsin hört henne göra på scen utan dem, och ser dessutom otroligt bra ut. Låtarnas närmast futuristiska precision tonas ned till förmån för ett soulsväng med större och mer svepande rörelser. Ändå förloras inte detaljrikedomen i de rika rytmarrangemangen.

I botten ligger Wilsons närmast naiva pianospel som den enda påminnelsen om hennes bakgrund i något som kan kallas indiepop. Att ljudbilden dessutom drygas ut med tvärflöjt och ett par köttiga saxofonsolon är inte heller något jag klagar på.

I ”Pass me the salt” blir hela tältet en klappande gospelkyrka. Sömnig eftermiddagsstämning? Knappast.

Hannes Grönberg

Way out west är en av de mest idylliska festivaler jag besökt.
I Slottsskogen är allt grönt och frodigt. Nu på eftermiddagen chillar alla i gräset. Just nu är det Christian Kjellvanders djupa röst som brer ut dig över oss.

Inledde gjorde amerikanska flumpopparna Edward Sharpe and the magnetic zeros. Då kunde man, som de två på bilden, sitta på en sten i en damm och avnjuta konserten.

Än så länge är ledordet supermys och jag förstår verkligen varför folk väljer att dra sig just till Göteborg när det är festivaldags.

Jonna Ingvarson

Hundratals står i den stekande värmen och köar in till Way out west. I dag öppnar Slottsskogen och festivalen drar igång på riktigt.

En sak får man ge de här festivalbesökarna: de har tålamod.

Jonna Ingvarson

Vad: Konsert med James Blake
Var: Way out west, Annedalskyrkan, Göteborg
När: Torsdag klockan 22.30

Betyg: 4

Lika tveksamt som det var att boka mystikerna i World Unite Lucifer Youth Foundation till Annedalskyrkan, lika genialiskt är det att låta James Blake spela här. Det är en överdrift att kalla hans musik sakral, men den har ett lugn över sitt sätt att andas som märks till och med i de mest kaotiska stunderna.

James Blake sitter böjd över sin keyboard i det lila ljuset framför altaret. Han trycker sig mot mikrofonen och sjunger med en röst som inte går att värja sig mot. Sången filtreras genom lager av effekter, den loopas och pitchas om men behåller alltid sin sårbarhet och karaktär.

I ”I never learned to share” sjunger han helt utan komp. Raden ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them” blir en biktlik bekännelse under Jesus på korset, men i nästa stund exploderar låten i elektroniskt kaos. Lika gripande är ”Limit to your love” som remixas med de fetaste bastoner jag hört utanför en klubb.

Mest fascinerande är att allting framförs live. Trumljuden är till större delen förprogrammerade men ändå sitter en riktig trummis och slår fram de meckiga rytmerna i realtid. Det gör all skillnad i världen. Istället för en torr uppspelning av musik som var färdig redan i sovrummet blir det en livs levande blandning av mänskligt och maskinellt.

Hannes Grönberg