Roskildebloggen

Till tonerna av Madness ”Our house” tågade jag ut från festivalen. Kloakservicen jobbade för högtryck och jag blev utsatt för en starkt koncentrerad luktsammanfattning av arrangemanget. Tycker ni att jag har satt näsan i vädret och skrivit för mycket om stank? Beklagar, men aromen har inte gått att vifta bort. Ser framemot att skölja snoken och andas frisk luft igen.

Om en timme kliver Coldplay på Orange scen. Klockan 19 var köerna till de bästa platserna kolossala. Hoppas att sång- och dansmannen Chris Martin inte gör fansen besvikna.

Just nu uppträder bandet med det ironiska namnet Eagles Of Death Metal på Orange scen. Det spelar en hård rock’n'roll med väldigt mycket glimten i ögat. Lagom kul, om ni frågar mig.

Det märks tydligt att festivalen börjar gå in i sitt slutskede – och att solen hittat tillbaka på allvar. Segheten har kopplat ett stadigt grepp om området. Energinivån är låg hos de flesta. Det känns ytterst ironiskt att Coldplay ska sätta punkt för den hetaste festivalen på 33 år.

Jag är ledsen Stefan, men jag missade Neurosis. Du vet ju själv hur det är med festivaler, arbete och avstånd till olika scener. Det kan bli svårt att hinna, och det blev det nu.

Inom kort M Ward på Astoria. Därefter Madness på Orange.

Klockan 13 sista festivaldagen är ingen optimal speltid. Många tenderar att vara tämligen mosiga då, om man så säger. Men det struntade naturligtvis Darkane i. De vräkte på för kung och fosterland och fick metal-skallarna att kvickna till.

Helsingborgarnas musik ligger utanför mitt expertområdet. Jag är sålunda inte rätt man att avgöra om deras spelning var lika övertygande som den kändes.

Njut av smakproven.

Om 20 minuter kliver Helsingborgs festivalbidrag Darkane på Pavilion-scenen. Att killarna är synnerligen taggade inför sin Roskildedebut visar Katarina Höijes besök i replokalen som ni kan läsa här.

Återkommer med info om hur spelningen avlöper.

För övrigt är söndagen den svalaste dagen hittills. Himlen är jämngrå, men luften klibbig. Ett pyttelitet regn vore inte fel för de hårt prövade näsborrarna.

Tidigare i år såg jag Fever Rays laserstrålande show på ett knökfullt Babel i Malmö. Läs den recensionen här.

Det blev inte lika mäktigt när Karin Dreijer Andersson försökte reprisera föreställningen i Arena-tältet sent i går. Spelplatsen var helt enkelt för stor för att de suggestiva stämningarna i låtarna skulle trollbinda lika starkt som i en intim lokal. Dessutom hade Karins förvrängda, och för helheten ack så viktiga, röst en tendens att dränkas av de feta beatsen (mikrofontrubbel tydligen). Själv var hon i princip osynlig under hela konserten. Kameramännen hade sannolikt blivit tillsagda att strunta i musikerna och i stället fokusera på de blinkande lampor som spritts ut på scenen. 

Absolut inget misslyckande, men ändå en liten besvikelse.

Till sist på Orange scen fixade Pet Shop Boys festivalens så här långt mest kreativa föreställning. Kuber i alla tänkbara storlekar dominerade scenografin och fantasin visste inga gränser under.

Inte nog med att vi bjöds på färgsprakande projektioner och dansande skyskrapor, duon gav också en skarp påminnelse om att de skapat några av de senaste decenniernas mest effektiva pophits.

Storheten i låtarna i kombination med den läckra inramningen fick Neil Tennant och Chris Lowe att kännas betydligt yngre än vad deras pass skvallrar om.

Har ni någonsin känt er alldeles ensamma bland 10 000-tals människor? Det gjorde jag nyss när Slipknot spelade (de spelar fortfarande) på Orange scen. Delar av storpubliken blir/blev fullkomligt skogstokig till den månghövdade Iowa-gruppens ultraaggressiva musik.

Scenen sprutade eld och medelålders män med håriga ryggar drack öl ur varandras navlar (skojar inte). Vansinnet regerade och där stod jag som ett frågetecken. Stenhård, maskerad metal körd genom en cementblandare är helt enkelt inte min påse, inte i dag, förmodligen aldrig. Så tråkig är jag.

Samtidigt på en scen i närheten: den brittiska tabloid-popens drottning Lily Allen uppträder för en lika salig publik. Många tusen fler än vad som ryms i Arena-tältet ville se henne. Trängseln blev därefter. Det var inte lätt att få en skymt av artisten, men det lilla jag såg var ett utropstecken.

Snart Fever Ray. Sedan Pet Shop Boys.

Det fortsatt kolossalt hett här. Många gör sitt yttersta för att undvika solen. Och det är lång kö till tvättomaten.

Håkan Hellström. Vilken sagolik artist han är. Jag har stora problem att samla mig efter hans uppvisning på en kokhet Orange scen. Jag säger bara ”Ramlar”

Nakenlöpningen brukar alltid väcka en del uppmärksamhet här på festivalen. Årets upplaga är inget undantag. Pryda läsare undviker att klicka här.

Den som lever i tron att danskarna är ett folk som undviker krångel och ogärna köar på svenskt manér har aldrig försökt att få något att äta här på Roskilde.

Smörgåskiosken nedan representerar för mig dansk byråkrati i dess kanske knäppaste form. Efter att ha beställt av och betalat till människa 1 får man en lapp. Lappen slussas vidare till människa 2 eller 3 som börjar att mecka mackan. Av människa 1 kan man av någon anledning inte köpa dryck, så för att stilla törsten måste man kontakta människa 4. Denne är i regel upptagen med att förklara för kunder att man inte kan köpa mackor av henne/honom utan ska vända sig till människa 1. Människa 1 får i sin tur ägna halva sin arbetstid åt att förklara för folk att man inte kan köpa dryck av henne utan ska vända sig till människa 4.

Inte konstigt att allting tar väldigt lång tid.

Förvirrade människor häckar utanför smörgåsbaren medan de danska numren gapas. Någon har blivit så yr av alla turer att hon/han glömt sin beställning, vilket resulterar i att fem og halv-fjers upprepas in absurdum.

Lite drygt 100 svenska kronor kostar det att utsätta sig för denna form av förnedring, om man väljer att inta sin macka tillsammans med ”kildevand”.