Tidigare i år såg jag Fever Rays laserstrålande show på ett knökfullt Babel i Malmö. Läs den recensionen här.
Det blev inte lika mäktigt när Karin Dreijer Andersson försökte reprisera föreställningen i Arena-tältet sent i går. Spelplatsen var helt enkelt för stor för att de suggestiva stämningarna i låtarna skulle trollbinda lika starkt som i en intim lokal. Dessutom hade Karins förvrängda, och för helheten ack så viktiga, röst en tendens att dränkas av de feta beatsen (mikrofontrubbel tydligen). Själv var hon i princip osynlig under hela konserten. Kameramännen hade sannolikt blivit tillsagda att strunta i musikerna och i stället fokusera på de blinkande lampor som spritts ut på scenen.
Absolut inget misslyckande, men ändå en liten besvikelse.
Till sist på Orange scen fixade Pet Shop Boys festivalens så här långt mest kreativa föreställning. Kuber i alla tänkbara storlekar dominerade scenografin och fantasin visste inga gränser under.
Inte nog med att vi bjöds på färgsprakande projektioner och dansande skyskrapor, duon gav också en skarp påminnelse om att de skapat några av de senaste decenniernas mest effektiva pophits.
Storheten i låtarna i kombination med den läckra inramningen fick Neil Tennant och Chris Lowe att kännas betydligt yngre än vad deras pass skvallrar om.