Roskildebloggen

Jag är väldigt nöjd med att Roskildesmutsen numera är nerspolad i avloppet. Summerar festivalen i huvudet och äter en nattmacka med hummus. När jag efter avslutat värv lämnade presscentret vid 23-tiden var backstageområdet i princip tomt. De få kvarvarande som bevakade Jay-Z, sprang mellan Orange och sina datorer med sopsäckar som improviserade regnkläder.   

2008 års Roskilde är inte en festival som kvalar in på topplats i min bok. Det har varit lite för många schemakrockar och konserter jag fått välja bort för att jag ska vara helt nöjd. Men det är inte lönt att gräma sig över det. Lika bra att ta det roligt. Och i värmen har det varit svårt att göra annat. Jag lämnar er med några snapshots som jag tog i går eftermiddag då festivalen och dess besökare befann sig i gränslandet mellan fest och uppstädning. Aningen avslagna efter fyra eller fler dagars röj. 

Muggpant är tradition på Roskilde och trevliga fickpengar för den ihärdige. 

När vi packade ihop vårt läger så skojade vi om huruvida Roskildemarken är ammoniakförgiftad eller inte. Det här är före regnet.  

Dags för mig att logga ut och gå och lägga mig. Så tack för den här gången. Kanske ses vi igen nästa år. 

Medan jag lyssnade på Hot Chip så kom det. Och de dammiga grusgångarna förvandlades till lera på ungefär en halvtimme. Det känns lagom att lämna nu och styra hemåt mot Skåne. 

Det har ljudit hårt, hårt av At the Gates och Slayer i dag. Och mjukt så mjukt av danskan Tina Dickow, ännu en i raden att göra cover av Jeff Buckleys Hallelujah. Och förstås skånskt så skånskt av Thomas Öberg. Mysigast var helt klart nya zeeländarna The Black Seeds som bjöd på musikaliskt tajt feel good-reggae/dub/funk i Cosmopol medan folk småslöade och värmde upp inför kvällen. Nu ska jag undersöka hur bra det går att dansa med reporterblock. Dags för Hot Chip och ja, jag är redo för dansgolvet.   

Nu börjar det kännas. Ryggen är stel efter fyra nätter på liggunderlag. Stickig halm har trasslat sig in i håret och smyger med när jag drar på jeansen. Det fina campingbordet är täckt av kaffe-, öl- och rödvinsringar. Vi föser lite förstött undan burkarna och lagar gröt. Snart får det räcka. Och mycket riktigt åker vi i kväll efter Hot chips spelning. Dagens program är glest och eftermiddagen kommer med största sannolikhet att tillbringas i loungen, eller ännu hellre nersjunken i en fatboy (saccosäckliknande helkroppskudde)  i gräset. Det här blir en dag att samla ihop tankarna och intrycken från årets festival. Och det vore väldigt passande, nästan poetiskt, om Bob Hund spelar just ”Rock´n´roll tar död på mig” i kväll. 

Det är ödet. 1999 var det den trestammade björken vid Hawaii i Hultsfred. 2008 var det en sjukt instabil bjälke som är del av en högtalarpelare på Orange scen. Det är nog helt enkelt meningen att jag ska se Chemical Brothers ”Hey boy, hey girl” lite ovanför majoriteten. Mäktigt! Var lite för tagen för en livevideo men varsågod, youtube.

Det roligaste sättet att få gåshud på festival är att vara på en riktigt bra konsert. Det hände mig på Robyn, Radiohead, i slutet av Duffy och på Joan As Policewoman tidigare i dag. Den känslan är underbar. Sen finns det stunder då man är knottrig som en flådd kyckling av kyla. Som nu, när jag äntligen har resencerat färdigt. Men det har gått i ett hela dagen, så mat och mer kläder har fått stryka på foten. Från Orange hörs fortfarande Neil Young. I skrivande stund har kollegan Magnus alltså några timmars jobb kvar. Jag hoppas att han har en extra tröja. 

…det snurrar i min skalle.” Onelinern tillhör Fredrik som jag delar läger med. I morse hängde en betydande alkoholdimma kvar hos flera av oss. Nu snurrar det i min skalle när jag tänker på eftermiddagens och kvällens kryssning mellan gig. 16.00 Efterklang och Tokio Police Club. 18.30 Joan As Policewoman (får titta förbi Solomon Burke mot slutet). 21.00 Neil Young, som krockar med My Bloody Valentine. 22.00 Spokfrevo Orquestra. 23.00 Lykke Li. 01.00 Alphabeat och Chemical Brothers. Och det är bara ett urval. Jag önskar att jag kunde klona mig själv och bygga en armé. Det kan man nästan tro att ölsponsorn har gjort när man går förbi deras camp.

 Foto: Christin Persson

Det var beslutsamhet som syntes i Mike Skinners ögon. Han skulle lära känna hela publikhavet, ”connect with all the strange people”, som han uttryckte det själv på sin runda brittiska. Han rörde sig fram och tillbaka över scenen och spände blicken i var och en av oss. Använde kamerorna och storbildsskärmarna som linsförlängare. Berättade om och om igen hur glad han var över att vara i Roskilde. Det klyschigaste mellansnacket man kan köra. Och det visste han ju att det var. Så nästan maniskt upprepade han: ”I really, really mean it!” Vid det laget var klockan halv två på natten. Om det dammiga Roskilde by day var en smältdegel så var Robyns konsert på Cosmopol ett vulkanutbrott. Och efter en fruktlös tjurrusning mot ett knökfullt Astoria och Fedde Le Grand var jag utmattad. Skinners repertoar smälte samman till en bakgrundsmatta. Men när ”Fit but you know it” drog igång och han fick 30 000 killar i publiken att ta av sig sina tröjor så var kontakten definitivt etablerad. Och de skarpa ögonen sitter kvar i mitt minne.

Jag har gått och gått och gått. Och bambusat i mängder. Mina sändningar hittar du under ”videoarchive” här. Nu hör jag Kings of Leon spela från Orange. Eftermiddagens spelning där stod Gnarls Barkley för. Folk dansade runt mellan andra som satt och tog det lugnt och försökte skydda sina ölglas från att bli omkullvälta. Flaggor vajade och folkmassan böljade genom ett kompakt dammoln. Tyvärr var bandet också ganska dammigt. Cee-Lo stod mest på sin markerade punkt, levererade på beställning och mellansnackade om sex, droger och rock´n´roll. Lika trist var annorstädes redan behandlade Kate Nash, som halva festivalen faktiskt tagit sig till i hopp om något kaxigt och fräscht. (Läs recensionen här). Och att jag fullständigt missade First Floor Power som extrainsattes på Astoria i sista sekund. Usch, nu känner jag mig lite väl gnällig. Men jag får nog konstatera att absolut bäst i dag är alla roliga människor som glider omkring. 

Och Vieux Farka Touré på Odeon som gav mig både afrikansk blues och rumpskak.  

Foto: Christin Persson 

…så många biljetter hade fram till och med igår sålts till årets Roskildefestival. Det innebär 9 000 osålda biljetter och att festivalen inte når budget i år. Förra året såldes 76 000 biljetter. Året dessförinnan 80 000. Årets försäljning har kallats publikfiasko. Många faktorer spelar in. Ett skyhögt biljettpris (2025 svenska kronor) i förhållande till en helt ok bandbokning, men inte lysande, efter ett år då festivalen regnade bort. Fast glest är här då inte direkt.