Roskildebloggen

Sprang på Emelie och Sara, två glada tjejer från Göteborg som i dag besöker Roskildefestivalen för allra första gången. De ser särskilt framemot Peter Dohertys konsert i morgon och håller därför tummarna för att han inte gör en Lil Wayne, det vill säga ställer in i sista stund på grund av ”sjukdom”.

”Det ska också bli roligt att se Fever Ray. Och vi tänker förstås inte missa Håkan Hellström”, säger Emelie innan Sara lägger till M Ward.

Tjejerna värmde upp med att besöka Siesta! i Hässleholm i slutet av maj, men Roskildefestivalen är större, väldigt mycket större, vilket de snart blir varse.

Fredagens nattiné på Orange scen var Nine Inch Nails. Trent Reznor och hans medmusiker bjöd på en potent föreställning förutom ett par onödigt utdragna instrumentala partier.

Redan efter första låten hade Marilyn Mansons gamle mentor dränkt sin T-tröja i svett och fradga. Otroligt vilken aggressivitet som han alltjämt kan uppbåda. När han i ”Heresy” sedan förkunnade att ”Gud är död och att ingen bryr sig” klämde han i så att jag trodde att ådrorna på hans hals skulle explodera. Kombinationen av industrimaskiner och taggtrådsgitarrer skapade en ljudbild som var precis lika diabolisk som Trents uppenbarelse.

En mäktig svanesång om det nu är så att Trent Reznor gör allvar av sitt hot och sätter sista spiken i Nine Inch Nails.

Jag har sett festivalens coolaste, mest extrema och vulgära artist. Hon heter Grace Jones, är 61 eller 57 år gammal och verkar inte ha åldrats många dagar sedan hon hängde ihop med Dolph Lundgren på 80-talet. Hennes Show med stort ”S” liknar ingenting annat. Iförd stringtrosor utanpå strumpbyxor spelar hon på sex på ett sätt som skulle kunna få Lady Gaga att rodna. Fast det mest fascinerande är kvinnans huvudbonader. Hon byter mellan varje låt. Precis så här ombytlig är hon. Jag står kvar mest för att se vad hon tar på sig härnäst.

Musikaliskt är hon inte lika spännande, även om blandningen av etnopop, clubhoppande och chansoner spretar lika vilt som en del av hennes hattar. 

Att döma av det jag såg innan jag begav mig till Arenascenen och Grace Jones gjorde Oasis en hygglig spelning på Orange scen. Noel framförde bland annat en strålande ”Half the world away”. Uppryckningen innebär förhoppningsvis att jag kan lägga den här recensionen till handlingarna.

Den här ”walk through”-tvättinrättningen brukar danska tidningen Ekstra Bladet vara glada för att uppmärksamma. Lortiga festivalbesökare av bägge könen kan kostnadsfritt bli intvålade av en välväxt grabb eller en bikinibrutta. Jag hade känt mig rätt smutsig om jag ställt upp det här.

”Bra popmusik måste inte alltid ha substans”, skrev en recensent på HD:s skivsidor nyligen. Artisten som åsyftades var Little Boots, eller Victoria Hesketh, som är brittiskans riktiga namn.

I en halvtimme strålar hennes neonfärgade electropop ikapp med den glitterklänning som hon bär. De sorglösa hitsen avlöser varandra, och där och då på Cosmopol-scenen framstår Little Boots helt rätt i all sin lättviktighet. Men tyvärr håller hon på för länge. Mot slutet ger hon vattentrampandet ett substanslöst ansikte.

Roskildeinstitutionen Nick Caves konsert innebar att fältet framför Orange scen befolkades med aningen fler människor än vid 14.00-snåret i dag.

Spelningen var riktigt vass med en precis blandning av gammalt och nytt. Men tyvärr känner jag att någonting saknas i Bad Seeds när Blixa Bargeld inte längre är med.

Fleet Foxes blev inte fullt så överväldigande som jag hade hoppats. Det var 800 grader i tältet där de spelade och stora delar av publiken flöt bort.

Därmed inte sagt att det saknades magiska ögonblick. 

Det blir alltså Gogol Bordello som ersätter den ”sjuke” Lil Wayne på Orange scen i morgon. Starkt av arrangörerna att få klart med ett halvstort band med så kort varsel, men morgondagen känns halvljum.

Nu ska jag först insupa aromen på Pablo Moses & U-Roy innan jag cruisar mot mina stora förhandsfavoriter Fleet Foxes.

Alldeles nyss drev en kompakt skitstank in över pressområdet. Det hade sannolikt luktat ännu värre om de här jepparna inte hade varit på plats. Det är ett smutsigt jobb, men R.T.R. kloakservice gör det med ett smil.

”De 39 stegen” är titeln på en klassisk Alfred Hitchcock-film från ”1935″. ”De 39 000 stegen” sammanfattar en dag i min kollega Stefan Lindqvists liv på Sweden Rock Festival i fjol. Läs hans fantastiska Slagskott här.

Jag kan bara hålla med honom. Att vara på festival å yrkets vägnar innebär att gå, gå och sedan gå lite till. Jag gav mig till och med ut och kutade en halvmil i morse bara för att få lite variation.

Det finns inga fågelvägar mellan scenerna. Därför har alla förflyttningar en tendens att ta dubbelt så lång tid som planerat.

För att försvåra saken ytterligare är nedanstående förbjudet i Danmark: