Ring, ring, bara du slår en signal. Not.
I år har den där riktiga schlagerstämningen inte riktigt velat infinna sig. Privata bekymmer. Ja, inte mina egentligen, utan andras. Just nu pågår fyra skilsmässor i den omedelbara omgivningen. Förmodligen är det åldern; eftersom jag normalt sett är en vad fåntrattarna inom mottagarforskning brukar kalla en ”early adapter”, en av de första att ta emot en kontemporär trend, så skilde jag mig redan vid 35. Nu hinner de andra ikapp.
Flickvännen E:s bekanta har andra problem, alltför diversifierade för att få in under en enda rubrik, men glada är de i alla fall inte. Så när telefonen nu ringer känns det som manuset till en skräckfilm:
Riiing!
Kort bild på ringande telefon.
Klipp till: Torgnys huvud vrids mot ljudet.
Klipp till: E:s lyfter på huvudet från boken och tittar mot Torgny.
Klipp till:Torgny tittar mot E.
Klipp till: telefonen, som fortsätter att ringa.
Klipp till: Torgny och E tittar bort mot telefonen med skräck i ögonen.
Man bara vet att det är dåliga nyheter. För ett tag sedan hade man kunnat hoppas på en försäljare, men sedan jag anmälde mig till NIX har telefonen slutat vara en reklamkanal och förvandlats till en Dr Phil-hotline.
ANYWAY, Nannes ”Jag måste kyssa dig” och Caroline af Ugglas ”Tror på dig” känns just nu klart mindre 2007 än Emilé Azars ”Vi hade nå´t”, Andersson & Gibsons ”Anything but you” eller kanske Missmatchs ”Drop dead”.
Jag antar att det kommer att gå över. Jag brukar bli rätt fucked up ju längre festivalen håller på. Fem dagar efter 2003 års final anföll ”de villigas koalition” Irak. Min första tanke var hur det skulle påverka Fames chanser i den internationella finalen.
Inte min stoltaste stund.
