Schlagerbloggen

Folk hemma i stugorna är glada. Loreen är ännu gladare. Och Christer Björkman, han är gladast av dem alla.

SVT:s eftersändning är redan en modern klassiker. Edward af Sillén gjorde en segerintervju med Loreen. Då smög sig Björkman in i bild med vinnarstatyetten klistrad mellan tassarna.

När Loreen skulle ta bucklan för att höja den i skyn var det som om Christer Björkman inte ville släppa den från sig.
Hade någon skannat hans hjärna vid det tillfället hade det bara blinkat rött:

”My precious, my precious, my precious”.

Nog kan vi förstå honom. I tio år har har kämpat för det här. Han har utvecklat Melodifestivalen från en årlig kuriosasändning till en svensk kulturinstutition. Nu får han kröna sin karriär som tävlingsproducent med att arrangera Eurovision Song Contest i Sverige.

För detta har Christer Björkman en supertrio att tacka: Thomas G:son, Peter Boström och Loreen. Framför allt den sistnämnda.

Redan i februari, under repetitionerna i Vida arena i Växjö, tippade jag henne som segrare i Eurovision Song Contest. Det handlar inte om att jag är något slags orakel. Alla som var där fick samma feeling. ”Euphoria” är egentligen en vanlig klubbdänga, men ändå helt originell. Den kan inte liknas vid någon annan låt.

Och Loreen, hon är X-faktorn. Så här skrev jag inför finalen i Melodifestivalen:

”På scen är Loreen mer än en människa. Hon är ett sagoväsen, en melankolisk älva, ett stuprör till Gud. Hon bevisar att det går att sväva ut, att fånga alla genom att gå sin egen väg.”

Europa höll med.

Natten till söndagen tog jag en cykeltur för att rensa tankarna. Längs gatan stod folk ute på balkongerna och skrek ut sina segervrål.

Något liknande har jag inte upplevt sedan 2006, när Sverige slog Paraguay i fotbolls-VM i Tyskland.

Det var som om nuet var det enda som spelade någon roll. Hur ofta har vi hjärta, tid och råd att känna så?

Ni vet hur debatten kommer att fortgå. Har vi verkligen råd att arrangera Eurovision Song Contest? Någon lär hävda att pengarna i stället borde gå till våra pensionärer, fattiga och sjuka. Någon annan kommer skriva att det här skapar nya arbetstillfällen.

För att inte tala om snacket kring Lorine Zineb Noka Talhaoui. Hur svensk är hon egentligen med sitt marockansk-berbiska påbrå? Folk från alla led, och med alla agendor, lär använda hennes etnicitet som ett politiskt slagträ.

Till alla som redan har börjat tjafsa: beröva oss inte glädjen och stoltheten över att ha vunnit schlager-EM.

Nu njuter vi.

I morgon är, som ni vet, en annan dag.

Glöm ABBA. Glöm Herreys. Glöm Carola. Glöm Charlotte Perrelli och alla andra. Loreen är bäst genom tiderna.

Sveriges seger i Eurovision Song Contest var aldrig hotad. Loreen ledde finalen från start till mål och fick poäng av i princip alla länder.

Inte underligt. Hon var bäst, bäst och bäst.

372 poäng. Endast Norges Alexander Rybak har nått högre.

Torsdagens semifinal fick oss dock att tvivla. Loreen mumlade fram orden, hon var nära att tappa texten och kören framstod som ett orosmoment. Dessutom hade det ryktats om allt från snöhosta till diskning.

I finalen var det inget snack om saken. Loreen drog igång partikelacceleratorn och skrev om dna-strängen för hela Eurovisionhistorien. Sången, dansen, kören, allt. Vi måste helt enkelt införa ett nytt adjektiv i svenska spåket:

LOREENASTÅENDE.

Dessutom får vi passa på att adla låtskrivarna Peter Boström och Thomas G:son. ”Euphoria” är inget man slänger ihop över en bakfyllepizza. Det är mästerverk.

Konkurrensen var inte att leka med. De ryska gummorna i Buranovskiye Babushki ställde till med en show som vi sent kommer att glömma och kom tvåa. De irländska tvillingarna Jedward studsade och hjulade som om tyngdlagen var ett hittepå.

Norske Tooji svängde höfterna snyggare än Shakira, men Europa dissade honom totalt. Även Danmarks Soluna Samay hamnade i bottenskiktet.

Jaja. Kvällens var Sveriges och Loreens. Det är lätt att bli hemmablind, men jag kan inte tänka mig en mer välförtjänt seger. Loreen vek aldrig en tum på sina principer. Hon körde sitt race och vågade dessutom markera mot Azerbaijans dikatur.

Jag ser redan fram emot nästa års final i Stockholm.

Vad den här triumfen kommer leda till går inte att sia om. Förutom att jag kommer att döpa min första dotter till Loreen.

Historien upprepar sig, sägs det. I så fall ligger Loreen i pole position inför kvällens final.

För något av de bästa bidragen vinner. Så har det varit det senaste decenniet, så när som på förra året. Om det var ett tecken i tiden har den svenska delegationen all anledning att oroa sig.

Nog var Ell och Nikkis ”Running scared” en kvalitetslåt, men framträdandet stack inte ut det minsta. Ändå tog de hem segern.

2011 var också första året då Googles internetprognos inte lyckades filtrera fram vinnaren på förhand. Allting pekade på de irländska tvillingarna Jedward och på Tysklands Lena Meyer-Landrut. De slutade åtta respektive tia.

Förra årets tävling handlade om att leverera utan att sticka ut för mycket. Att ha en låt som inte går att tycka illa om. 43 länder röstade (i år är det 42 stycken) och Azerbajdzjan vann på 221 poäng. Det ger ett snitt på drygt fem poäng per land, vilket får ses som en ynkedom.

Så sett ligger spanjorskan Pastora Solers finstämda Disneyballad ”Quédate Conmigo” hyfsat till, även om språkförbistringarna kan bli hennes fall. Turkiets Can Bonomo har också en chans med sin gladlynta sjöfararsång ”Love Me Back”.

Om vi tänker tvärtom, att 2012 är som alla andra år, står slutstriden mellan Sverige och Serbien. Željko Joksimović framför ”Nije Ljubav Stvar” med ömhet, värme och pondus. Inte minst är han, i konkurrens med bosniern Dino Merlin, Balkans mest omtyckte Eurovisionartist i modern tid.

Loreens framträdande i torsdagens semifinal blev en vattendelare. Vissa tyckte att hon gjorde det perfekt. Andra, inklusive undertecknad, reagerade på den tillkomna körsången och den uppdaterade koreografin. Antagligen har de flesta européer inte sett hennes framträdanden i Vida Arena och i Globen. Så de har ingen förändring att förhålla sig till.

Körsångare eller ej, ”Euphoria” är Sveriges bästa bidrag sedan Loreens födelseår 1983, då Carola Häggkvist förtrollade Europa med ”Främling”. Loreen levererar ett nummer som aldrig tidigare har skådats i tävlingen – utan att behöva klä ut sig till ett finskt monster eller en rysk gumma, utan att åla sig i en klänning som slutar innan den börjar och utan att spela fiol eller flankeras av en världsmästare i konståkning.

Loreen förtjänar att vinna. Punkt slut.

Text: Patrik Lundberg
Foto: Scanpix

Vad hände egentligen? Så tänkte nog de flesta svenskar som såg Loreen framföra ”Euphoria” på torsdagskvällen. I och för sig sägs det att vi avskyr förändringar.

Men ändå:

– Koreografin hade delvis gjorts om. Rörelserna satt där de skulle, men samspelet mellan Loreen och dansaren Ausben Jordan saknade lite av den ömhet som gjorde succé hemma i Sverige.

– Sången. Flera gånger lät det som om Loreen mumlade fram orden. I början av låten var hon nära att tappa texten.

– Kören. Varför lade de till den? Poängen med numret är att Loreen har en pipa av guld som ensam ska få glänsa. Kören tog udden av euforin, om man säger.

Den svenska delegationen har med andra ord en del att fundera över inför lördagens final. Särskilt med tanke på att de andra favoriterna visade vinnarform.

Serbiens Željko Joksimović är en av den nutida Eurovision-historiens mest populära profiler. År 2004 kom han tvåa i tävlingen. 2008 var han programledare. Dessutom har han skrivit bidrag både till Serbien och till Bosnien och Hercegovina. Nu framförde han balladen ”Nije ljubav stvar” så fint att klockorna stannade.

Turkiets yrväder Can Bonomo fick hela Europa att dansa till den aviga sjömansvisan ”Love Me Back”. Bonomo lästes upp sist av alla finalister. Hela arenan kokade och ropade ”Turkey, Turkey”. Den snubben har något stort på gång. Inte minst är han, enligt uppgift, den samlade journalistkårens favorit. En sådan sak spelar alltid in – vare sig vi vill eller inte.

En annan som levererade var norske Tooji. Vid första anblick framstod han som en blek kopia av Eric Saade. Tre minuter senare satt hans norsk-arabiska popdänga ”Stay” som fastspikad i trumhinnorna.

Programledarna Lejla Alijeva, Eldar Qasımov och Nargiz Birk-Petersen var, om möjligt, ännu sämre än vad de var i tisdags. Ändå var de hundratio gånger roligare än den svenske kommentatorn Edward af Sillén.

”Populärast i Vitryssland är lite som snyggast i klassen på Komvux”, sa han och visade prov på klassförakt i världsklass.

Edward af Sillén, om du läser det här: kiss my ass!

Text: Patrik Lundberg
Foto: Scanpix

Tisdagens semifinal gav en hint om vad som krävs för att knipa en finalplats. I kväll gör Loreen bäst i att skippa misstagen.

Till och med kalkonartister som San Marinos Valentina Monetta och Montenegros Rambo Amadeus levererade. Åtminstone sett till deras potential.

Att Loreen ska ta sig till final verkar ingen tvivla på. Det finns knappt ett spelbolag som inte tippar henne som slutsegrare. Då måste vi påminna oss själva om att tittarna alltid bedömer favoriten hårdare.

Ta Danny Saucedo som exempel. Hans falska toner i delfinalen i Malmö arena blev början på slutet. Tittarna vände sig emot honom och riktade all uppmärksamhet mot Loreen som egentligen inte hade några förväntningar på sig inför den första deltävlingen i Växjö.

I finalen spelade det ingen roll att Danny Saucedo gjorde ”Amazing” så att hela Vintergatan skakade.
Lägg där till att resten av Europa inte har en aning om vem Loreen är. På engelska Wikipedia ligger fokus på att hon slutade fyra i ”Idol” 2004 efter covers på artister som Freestyle, Britney Spears och Stevie Wonder.

Även om ”Euphoria” är tävlingens guldkorn krävs det ett felfritt framträdande för att lördagens final ska bli något att se fram emot.

Okej, nu målar jag Hin Håle på väggen för att vi inte ska drunkna i självgodhet och övermod.

Förutsättningarna kunde ha varit värre. Titta bara på Norge som fortfarande lider av guldfrossa. Efter Alexanders Rybaks framgångssaga 2009 har det gått grus för vårt grannland. I Oslo slutade Didrik Solli-Tangen på plats 20. Förra året sattes hoppet till Stella Mwangis ”Haba haba”, men låten tog sig inte ens till final.

I år har de röstat fram Tooji och låten ”Stay”. Tänk er att en blek kopia av Eric Saade framför någon slags norsk-arabisk pop som ligger i gränslandet mellan ”Ladies Night” och ”Hits for Kids”. Tooji fyller 25 på lördag. Han kommer säkert att få fira sin födelsedag med ett finalframträdande, men det handlar snarare om den bristande konkurrensen i kvällens startfält.

Nederländernas Joan Franka hade kunnat hota med sin svängiga countryvisa ”You and me”. Dessvärre förstör hon allt med en fjäderskrud á la Sitting Bull.

Med det sagt lägger vi fullt fokus på Loreen.

Här är kvällens startfält:

1 Serbien – Željko Joksimović ”Nije ljubav stvar”
2 Makedonien – Kaliopi ”Crno i belo”
3 Nederländerna – Joan Franka ”You and Me”
4 Malta – Kurt Calleja ”This Is The Night”
5 Vitryssland – Litesound ”We Are the Heroes”
6 Portugal – Filipa Sousa ”Vida minha”
7 Ukraina – Gaitana ”Be My Guest”
8 Bulgarien – Sofi Marinova ”Love Unlimited”
9 Slovenien – Eva Boto ”Verjamem”
10 Kroatien – Nina Badrić ”Nebo”
11 Sverige – Loreen ”Euphoria”
12 Georgien – Anri Dzjochadze ”I’m A Joker”
13 Turkiet – Can Bonomo ”Love Me Back”
14 Estland – Ott Lepland ”Kuula”
15 Slovakien – Max Jason Mai ”Don’t Close Your Eyes”
16 Norge – Tooji ”Stay”
17 Bosnien och Hercegovina – MayaSar ”Korake ti znam”
18 Litauen – Donny Montell ”Love Is Blind”

Text: Patrik Lundberg
Foto: Andreas Putting (EBU)

När alla hade skrattat klart åt (alternativt: med) de ryska gummorna i Buranovskije Babusjki var det Irland som stal showen.

Jedward. Foto: Scanpix

På lördag har Loreen och de andra artisterna dubbelt trubbel att vänta. Tvillingarna John och Edward i Jedward levererade och tog sig raka vägen till finalen. De var med redan förra året och alla tänkte väl att överraskningsmomentet var borta.

Alla hade fel.

På tisdagskvällen överraskade Jedward igen – med ett genomproffsigt, om än avigt, framträdande. Dessutom har de under året skaffat sig en enorm fanskara världen över. Att deras låt, ”Waterline”, dissades av Christer Björkman och den svenska Melodifestivalen både år 2010 och 2011 spelar ingen roll. För vi har inga tvillingar av den kalibern.

Nej, Rongedal räknas inte.

Nu var så klart ytterligare nio bidrag som tog sig till finalen. Utöver ryska Buranovskije Babusjkis lyckopiller ”Party For Everybody” märks framför allt Cyperns bidrag. Ivi Adamous svenskskrivna låt ”La La Love” är tuggummipop som balanserar på rätt sida plasten och klyschorna.

De nordiska länderna hade tre utmanare i den första semifinalen. Danmarks Soluna Samay framförde ”Should’ve Known Better” och tog sig vidare. Så gjorde även den isländska duon Gréta Salóme & Jónsi med ”Never Forget”. Ingen av de akterna lär ha en chans på lördag.

Soluna Samay. Foto: Scanpix

Sämre gick det för Finlands Pernilla Karlsson som inte klarade cutten. Det var lika väntat som sorgligt. Hon är en pärla. Men så går det väl när man väljer att sjunga på svenska.

För övrigt går det inte mer än tröttna på programledarna Lejla Alijeva, Eldar Qasımov och Nargiz Birk-Petersen. Att deras engelska haltar som Azerbajdzjans demokratisering går möjligen att förlåta. Att deras franska måste ursäktas gör inte oss ett dyft. Men att de läser manus som nyfödda sorkar är en skymf mot tv-mediet.

Strunt samma, egentligen. Eurovision Song Contest handlar om att vinna. Sammanfattningen av kvällens semifinal är som följer:

Jedward har satt Christer i klistret.

Är Sveriges segerchanser i Baku av intresse? Då bör vi koncentrera oss på kvällens semifinal snarare än på torsdagens.

Inte för att Loreens semifinal kan räknas som en formalitet. Det är helt enkelt så att kvällens semifinal är ett getingbo utöver det vanliga. Här kryllar det av potentiella slutsegrare.

Buranovskije Babusjki tävlar för Ryssland. Foto: Scanpix

Först och främst har vi länderna som kör på det beprövade konceptet ”stekhet brud som ålar sig på scen till medryckande refräng”. Rumänien sparar inte på det krutet. Sångerskan Elena Ionescu i popgruppen Mandinga är urtypen. Dessutom har låten ”Zaleilah” influenser från alla hörn av Europa. Vi snackar allt från skotska säckpipor till dragspel med Balkantoner.

Greklands Eleftheria Eleftheriou går i samma tradition. ”Aphrodisiac” har snickrats ihop av svenskarna Dimitris Stassos, Mikaela Stenström och Dajana Lööf. Låten har mixats av Peter Boström som ligger bakom ”Euphoria”. Vid det här laget vet vi vad han går för.

Hela nio av årets bidrag är svenskskrivna. I kväll sticker Nick Jarls (och amerikanskan Sharon Vaughns) ”Waterline” ut. Faktum är att den nobbades av urvalsjuryn till Melodifestivalen både förra och förrförra året. Demoversionen var insjungen av en viss Eric Saade.

Låten framförs av de irländska tvillingarna Jedward som förra året vände ut och in på allas föreställningar om hur mycket det går att skruva till ett framträdande.

Nu har de nått gudastatus i tuggummibranschen och delar fanskara med Justin Bieber. Tokdansen från Düsseldorf kan knappast ses som ett överraskningsmoment längre. Samtidigt har de gjort sig ett namn över hela Europa.

Då har jag ändå inte nämnt bandet på allas läppar, den ryska folkmusikgruppen Buranovskije Babusjki. Gruppen består av sex kvinnor med en medelålder på dryga 70 år. När deras etnoepos ”Party For Everybody” har satt sig i ditt huvud får du inte ut den förrän Loreen är gammal nog att platsa i bandet.
Irland och Ryssland osar alltså både katt och guld.

För att inte tala om Schweiz emostrebers i Sinplus och Cypern som ställer upp med Ivi Adamous potentiella sommarplåga ”La La Love”.

Undertecknad håller på Finland. Pernilla Karlssons ”När jag blundar” är förbanne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerades. Och då är jag ändå inte ens konfirmerad.

Patrik Lundberg

Danny Saucedo var makalöst bra. Till ingen nytta. För Loreen gjorde tidernas bästa framträdande i Melodifestivalen och knep Sångfågeln anno 2012.

Thomas G:son och Peter Boström lyckades knåpa ihop en världshit. Sedan fick de med Loreen på tåget. Den Västeråsbördiga 28-åringen som först sågs i ”Idol” 2004.

Genombrottet dröjde. Förra året tävlade hon i Melodifestivalen med ”My heart is refusing me”. Det räckte till en plats i Andra chansen. Folk ansåg att hon gav ett för svårt och avigt intryck.

”Euphoria” är, om möjligt, ännu mer komplicerad. Skillnaden i år är att Loreen har vuxit till sig som artist. Med magisk sång och en yogaliknande dans tog hon tittarna med storm i den första deltvlingen i Växjö.

I finalen i Globen var det bara Danny Saucedo som kunde hota. Hans tvivelaktiga sånginsats i Malmö arena var nu som bortblåst. Danny Saucedo levererade en led-blinkande houseshow som hade kunnat vinna Eurovision Song Contest vilket år som helst.

Men 2012 är inte vilket år som helst.

Loreen är ett sagoväsen, som sprungen ur våra vildaste fantasier om den perfekta artisten. Hon vågar ta sig an ”Euphoria” på sitt eget, världsunika sätt. Hon viker sig inte för de imaginära kraven på glitter och glamour. Hennes nummer bevisar vad många tyckare aldrig kommer att fatta:

Svenskarna är inte dumma i huvudet. De har trånat och längtat efter konst, substans och eufori någonstans. Något som får dem att hoppas och att längta. ett nummer som får dem att drömma vidare när de tre minuterna har tickat ut.

Tv-tablån bubblar över av dokusåpor. Bokbranschen satsar sina pärlor på självbiografier. Filmskaparna tar sin inspiration från det som baseras på en sann händelse.

För att vara helt ärlig: verkligheten kan dra åt skogen.

En genomgång av tidernas alla vinnande framträdanden i Melodifestivalen talar sitt tydliga språk. Ingen kommer i närheten av Loreen.

Stora ord. Alla tycker så säkert inte så. Men vem bryr sig? I våra drömmar är vi aldrig ensamma. Där tillåts vi sväva ett bra tag framöver. För det har vi Loreen att tacka.

Text: Patrik Lundberg
Foto: Sven-Erik Svensson

Den som siktar mot solen faller också hårdast när vaxet i vingarna smälter. Så gick det för Ikaros och så riskerar Danny Saucedos äventyr i Melodifestivalen att sluta.

Till skillnad från Ikaros svävar inte Danny Saucedo i övermod. Han satsar på seger och vet vilka höjder han kan nå med ”Amazing”. Problemet är bara att han riskerar att bli sin egen värsta motståndare. För alla letar fel hos en favorit.

När medhörningen kollapsade i Malmö arena blottade han sin strupe för tre minuter. Tittarna och kritikerna högg som svarta mambor. Hade det hänt någon annan, låt oss säga Molly Sandén, hade det gett upphov till sympati. I lördags luktade det snarare skadeglädje.

Storfavoriten Loreen har inte samma fallhöjd. Kanske för att hon inte säger sig satsa på seger. Hennes jantevänliga inställning flirtar med folket som sig bör.

Ändå lyckades hon spetsa till tävlingens dramaturgi under torsdagens repetitioner. Först skippade hon presskonferensen på grund av ett läkarbesök. Sedan sjöng hon bara fullt ut på en av tre kamerarepetitioner.

Det råder inga tvivel om att hon har varit krasslig. Missförstå mig rätt, men detta är till Loreens fördel. Sedan segern i Växjö har hon toppat listorna och spelbolagen har till och med startat alternativa spel där hon går utom tävlan. Som vi alla vet finns det inga promenadsegrar i Globen. Därför fungerar sjukdomen som en extra krydda, som en trigger för ängslan: ska hon klara att framföra låten? Genom att sälla sig till de vanliga, dödliga slipper hon snacket om att finalen är avgjord på förhand.

Även Danny Saucedo sparade sin röst under torsdagen. Men då hade halva presskåren redan vänt kappan åt välkomstfesten för att mingla med Loreen. Av samma anledning önskar jag att Danny Saucedo tar revansch i kväll.

Han gör något som aldrig tidigare har visats i svensk tv och han är näst bäst av årets 32 bidrag. Vad mer kan vi begära? Det är inte hans fel att Peter Boström och Thomas G:son har skrivit en euforisk världshit och gett den till ett övernaturligt väsen från Västerås.

Text: Patrik Lundberg
Foto: Sven-Erik Svensson

När alla hade tippat finalplatserna åt hårdrock och barnpop blev det i stället en gammal räv och ett gäng raggare som gled på ett bananskal till Globen.

För inte kunde väl någon ha tippat lördagskvällens resultat i Andra chansen i Nyköping?

Top Cats hade räknats ut på förhand. Rockabilly har inte en chans mot hårdrock, skrevs det. Bland annat av undertecknad. Men så finns det en parameter som alltid gör sig gällande i sport, krig och kärlek och ibland även i Melodifestivalen: inget är avgjort på förhand.

I deltävlingen i Göteborg såg det ut som om Top Cats spelade med blåslampor där bak. ”Baby doll” gick i 310 km/h och killarna var stela som statyer. I Andra chansen slappnade de av, gav järnet och visade att rockabilly svänger bara artisterna gör detsamma.

Rosvalla Nyköping Eventcenter, hallen med Sveriges tråkigaste namn, ställde till det för Dynazty. Deras bombastiska show kom inte till sin rätt i en så liten arena. Detta, i kombination med Torsbykatternas pånyttfödelse, gjorde att Dynazty numera är det enda deltagande hårdrocksband som inte har nått finalen i Melodifestivalen – genom tiderna.

Top Cats viktoria mot Timoteij får ses som en formalitet. ”Stormande hav” är en låt som sätter sig direkt. I Andra chansen är det ingen fördel. Andreas Johnson avverkades i kvällens andra duell, men i semifinalen framstod refrängen som tjatig snarare än smittande.

Kvällen präglades av skrällar. Inte minst det faktum att Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern lyckades besegra Lotta Engberg och Christer Sjögren. De sistnämnda gjorde att avsevärt mycket bättre framträdande än de gjorde i Malmö och förtjänade en plats i finalen. Samtidigt lyckades Thorsten Flinck glömma texten två (!) gånger på tre minuter.

Att Sean Banan skulle göra slarvsylta av killarna i Youngblood var det nog ingen som tvivlade på. Att bananen skulle förlora semifinalen, oavsett motstånd, var däremot kvällens största skräll.

Färre lär ha tvivlat på Sean Banans favoritskap när publiken fullkomligt buade ut Thorsten Flincks andra framträdande.

Enligt vissa källor var det ljudet som strulade i arenan. Hur som helst buar man inte under ett framträdande.

Thorsten Flinck påverkades inte negativt av buropen, tvärtom. Han reste sig som så många gånger förr.

Och även om varken Flinck eller Top Cats har en chans i Globen fick vi en påminnelse om att motivation alltid slår klass.

Text: Patrik Lundberg
Foto: Scanpix