Schlagerbloggen

RedOnes superkoreograferade tjejgrupp gick inte hem den här gången heller. Deras påkostade show med scenhiss och snortajta pingvindräkter fick snällt se sig krossas av en visa om kvinnomisshandel. Tittarna röstade uppenbarligen mer med hjärtat än med taktiskt tänkande inför Eurovision. Inget fel med det, jag ser gärna Vargas sköra men textmässigt viktiga bidrag i Globen.
Jenny Silver åkte ut redan i kvartsfinalen. Ängelholms stolthet gjorde ett starkt framträdande med mer energi än vid deltävlingen i Luleå, men tyvärr räckte det inte till mot Love Generation. Ängelholmarna får helt enkelt hoppas på att det går bättre för Rögle i kvalet till elitserien.
Länge lutade det åt att vi skulle få en riktig visskräll med två singer songwriter-tjejer på finalplatserna. Men som en frikyrklig blixt från en klar himmel kom killen med det obegripliga namnet, de fruktansvärda kläderna och den klämkäcka låten – The Moniker – i vägen för ett kvalitetsresultat.

Redan innan tävlingens slut gick kvällstidningarna igång stenhårt på en röstskandal. Under en liten stund blandades telefonnumren för de duellerande bidragen samman – och den som trodde sig rösta på ett bidrag röstade egentligen på ett annat. Personligen hoppas jag att det var skandalen som tog The Moniker till final, men SVT lovade vid sändningens slut att missen inte påverkat resultatet så jag antar att jag får hitta en annan förklaring. Är det hans sektliknande skjorta som inger förtroende? Var den kvinnliga (och den homosexuella manliga) publiken så svältfödd på testosteron att de blev desperata?
Nu är alla tio finalister klara. Startfältet i Globen på lördag är långt från dåligt, men kvällens båda bidrag kommer förmodligen inte att förändra någonting. Hittills har inget bidrag som gått vägen om andra chansen vunnit Melodifestivalen, och så lär det förbli.
Hur som helst är Sara Vargas bidrag en välkommen motpol till vindmaskiner och tonartshöjningar.

Tove Hansson

På lördag kväll vill jag skicka fem personer till Globen. Fyra av dem är latexförpackade popprodukter. Den femte är en tatueringstäckt 37-årig rocksnubbe från Nässjö.
När den sista deltävlingen i årets Melodifestival avgörs är mina förhoppningar att svenska folket håller med mig mycket små. När det gäller superproducenten RedOnes tjejgrupp, Love Generation, råder ingen tvekan – de får sin finalplats. Även om det inte är en Gaga-bomb som exploderar så är det en dansant klubbsmällare helt i stil med det som publiken gillat i år.
Den skulle säkert fungera bra internationellt. Men det är inte en bättre poplåt än Saades ”Popular” och Kattarpskillen har fortfarande god chans att stå som slutgiltig vinnare.
För kvällens rockbidrag ser det mörkare ut. Inte för att Nicke Borg inte levererar, han står på scenen med en rockballad som fastnar, men för att hans fans inte är de första att bänka sig framför tv:n.
Mer realistiskt är att han hamnar i Andra chansen tillsammans med Lasse Stefanz.
Det blir förmodligen Linda Bengtzing som får boka en stockholmsresa. Och det mina vänner, det kan endast beskrivas som sorgligt.
Linda är schlager från de fönade glamlockarna till tiocentimetersklackarna. I slutspelet blir det en tuff kamp om rösterna från de som vill ha urschlagern: Jenny Silver, Sanna Nielsen, Shirleys Angels och Linda Bengtzing gör ungefär samma grej.

Alla som älskade ”Jag ljuger så bra” kommer att älska ”E de fel på mig” och jag kan förstå vad det är som lockar. Det är trallvänligt, funkar för alla åldrar, Linda är gullig och käck och sjunger om sådant som berör den odefinierade massa som populärt kallas ”vanligt folk”. Hon fantiserar om att vara otrogen, trots att hon har en bra man där hemma. En man som bygger och snickrar, fixar bilen och hjälper till i köket.
När låten första gången spelades upp för pressen i onsdags bröt ett enat asgarv ut. Jag hoppas att det är den reaktion vi får från tittarna också, men jag är inställd på det värsta – att vi tvingas höra det här två gånger i morgon kväll.

Tove Hansson

Sanna Nielsen och Brolle firar. Foto: Scanpix

Det gick som tippat: Sanna Nielsen och Brolle gick direkt till finalen i Globen. Få lär ha tappat chipsskålen i golvet när resultatet stod klart.
Detta var inte Sanna Nielsens bästa schlager genom tiderna men Skånes yngsta tant ser å andra sidan yngre ut nu än när hon var elva. Och på något outgrundligt sätt kändes det fräscht.
Mindre tidsenlig var Brolles vajande jättelugg. Det är tur för honom att Norrland är så stort, för annars hade hans Elvisjuck förpassats till en covershow på Ålandsfärjan.
Kvällens stora chock var att Christian Walz åkte ut. Loreens sällskap till andra chansen blev i stället The Moniker, som framstod som en obehaglig korsning mellan Thomas Di Leva och The Beatles – Minus personlighet och musikalisk talang. I gul sektsärk och med ryckiga handrörelser framförde han sin ”Oh my god!” som klarade sig bättre än förra veckans låt med samma namn. The Moniker kan tacka landets alla dagisbarn för biljetten till Sundsvall. Väl där lär det bli slarvsylta av denna kalkon.
Lägstanivån var inte hög i Göteborg. Startfältet kan bara beskrivas som ojämnt – men utan toppar. När Annielas osäkra öststatsdisco åkte ut med broccolikragen först föll en sten från mina axlar och ännu en sten flög sin kos när vi blev av med Babsans unkna charterrevy.
Att Christians Walz stråksoul inte klarade sig i den svaga konkurrensen är däremot obegripligt. Att han inte går rakt genom tv-rutan är en sak, men den starka låten och hans creddiga namn borde åtminstone gett honom en andra chans i Sundsvall. Nu tappade vi delfinalens enda kvalitetslåt.
Förra året togs schlagersegern hem av en stilla gitarrballad och en stor del av de låtar Anna Bergendahl konkurrerade med var tryckarvänliga. I år har det inte gått lika bra för de lugna bidragen: Elisabeth Andreassens Disneydoftande powerballad hamnade lite oväntat sist i Göteborg.
Att årets vinnarlåt inte fanns i gårdagens startfält har varit klart sedan länge. Förmodligen får vi vänta till Linköping eller Malmö innan vi ser en segrare. Efter den här lördagen kan vi trösta oss med att det bara kan bli bättre.

Tove Hansson

Lördagens startfält kan bara sammanfattas med ett ord: Ojämnt. Inte mycket är säkert, mer än att vi inte hör vinnarlåten den här veckan. Vi ser både schlagerveteraner – som fixar repetitionerna med vänsterhandens lillfinger, men vågar peka med hela handen när de kräver bättre blås i vindmaskinen – och Anniela som är med i tv för andra gången.

Musikaliskt sträcker sig fältet från Elisabeth Andreassens smäktande ballad, byggd på ett storslaget arrangemang, till The Monikers alldeles för mesiga 60-talsförsök. Han säger att han skrev låten på en kvart och det märks. Tillsammans med Anniela för han med sig en fläkt av ”Idol” som i längden riskerar urholka Melodifestivalen.
Kanske är det just kvaliteten som svajar mest. Många har sagt att veckans deltävling är den sämsta i årets festival. Jag håller inte med. Det finns guldkorn, de är bara lite svåra att vaska fram i tristessleran som lägger sig över lördagskvällen. Många av låtarna är halvdana – de funkar men välter inte omkull lyssnaren.
Sanna Nielsen är en av dem. Hon sjunger en snabb låt med karaoke-pontential som jag tror går direkt till Globen. Men det är ingen framtida schlagerklassiker och frågan är om vi ens minns den nästa år. Trots det är hon den enda av artisterna som jag tror kan vara lugn på lördag.

Brolle är så tråkig att klockorna stannar men jag bävar för att stora delar av svenska folket kan vara av en annan åsikt och skicka honom till final. Elisabeth Andreassen vars smäktande ballad ger mig narkoleptiska symptom snarare än gåshud kan också gå  vidare. Samtidigt tror jag många är trötta på texter som kan användas till att spela klysch-bingo. Här är det stjärnor, liv, himmel och tacksamhet för allt vad Lars Wallin- tyget håller. Andra chansen?
Guldkornen då? De heter Loreen och Christian Walz och kommer med musikaliskt helt olika men lika moderna låtar, bra röster och snygga koncept. Vi har inte sett dem till leda men de är säkra på vad de gör. De tar sitt uppdrag på allvar och satsar allt på vad Melodifestivalen handlar om, att tävla i musik. Mitt hopp står till att någon av dem tar sig vidare.

Tove Hansson