Schlagerbloggen

Foto: Sven-Erik Svensson.

Nicke Borg är tillsammans med Swingfly det längsta vi kommer från klassisk schlager i årets startfält. Men Linda Bengtzings absoluta motsats tycker inte att det är konstigt att en rockräv ställer upp.

– Schlager är ösig disco på svenska. Men det är väl därför det heter Melodifestivalen, för att det inte bara är schlager längre. Om det nu någonsin har varit det, det har väl alltid varit olika musikgenrer med? Men jag växte upp som alla andra med Carola och Herreys och visst har jag har mimat till ”Diggilo diggiley”.

Och trots att det inte var helt väntat tog omgivningen emot beskedet bra när Nicke Borg berättade att han skulle ställa upp i Melodifestivalen.

Ingen mobbing från kompisarna?

– Nej, faktiskt inte. Jag börjar nästan undra. Vafan, har ingen har några jävla aggressioner kvar längre? Folk glädjs mest och tycker att det är roligt. Det vore ju dåligt för mina bandmedlemmar i Backyard Babies också om det gick dåligt för mig.

Vad tycker du om dina konkurrenter?

– Skitroligt att det är så mycket olika genrer och artister. Linda och jag var med i samma deltävling och hon är ett fantastiskt positivt glädjeämne. Jag tycker Playtones är coola, jag diggar deras musikstil personligen. Jag tycker alla är intressanta och har bra låtar.

Bidraget ”Leaving home” har legat högt på listorna sedan deltävlingen i Malmö vilket betyder mycket för honom.

–  Jag har tragglat i nästan tjugo år med radio och skivförsäljning. Det är jätteroligt att folk köper, stremar, whatever, min musik. Det gör ju att jag kan fortsätta vara artist. Jag hade nästan förlikat mig med att inte vara artist längre. Jag kände mig utbränd och uttråkad, men nu är det kul igen, säger han.

Lämna hemmet, komma tillbaka och lämna det igen – vad handlar din låt egentligen om?

– Den handlar om att våga lämna någonting för att hitta någonting, och sedan kan man tolka det som man vill.

Du är för medelålderskvinnorna vad Danny och Eric är för tonårstjejerna. Hur känns det?

– Jag är ju inte 19 längre och det känner jag mig inte som heller. Det finns alltid något patetiskt med 40-åringar som vill vara 19 men det är lika patetiskt med 19-åringar som vill vara gamla gubbar. Jag känner mig väldigt trygg i min ålder och det är ju jätteroligt om man bara genom sin appearance kan tillfredsställa en äldre generation kvinnor.

Tove Hansson

Nicke Borg är kort i rocken och smal som en sardin – men i denna kropp ryms en röst som har kraft nog att blåsa väck Skåne från Sverige.

Över 20 år på scen med Backyard Babies har satt sina spår och då tänker jag inte på halstatueringarna, utan framträdandet. Nicke Borg är ett äkta proffs.

Nicke Borg. Foto: Sven-Erik Svensson

Under gitarrsolot projiceras rörliga bilder av Nicke Borg med guran mot en svart skärm. Riktigt fett!

Den hesa hårdrocksrösten vittnar om en och annan whiskey genom åren. Nu när Linda Bengtzing sket i det blå hårdrocksskåpet när hon gjorde djävulstecknet tänker jag dra det steget längre.

Jag tippar Nicke Borgs artistframtid genom att citera popsnöret Håkan Hellströms låt ”Du är snart där”:

För jag tror. När vi går genom tiden.

Att allt det bästa inte hänt än.

Ljug för mig, ljug för mig.

Vilka låtar som går bra i Melodifestivalen behöver ju, som vi alla vet, inte vara de samma som de bästa låtarna i tävlingen. På lördag kan ni som vanligt läsa vilka låtar jag tror på i år – men redan nu tänkte jag presentera de låtar jag gillat mest under årets melodifestival.

Christian Walz- Like suicide

Att Christian inte fick en finalplats förvånar mig fortfarande. Den här låten är fantastiskt fin. Visst, det är inte en vinnarlåt, men vi kommer att se betydligt svajjigare bidrag i Globen på lördag. Rösten, stråkarna – man får lite förälskelsefjärilar i magen av den här låten.

Loreen – My heart is refusing me

Loreen är inte bara det snyggaste vi sett på en Melodifestivalscen, hon har också en fantastisk röst (vilket långt från alla av årets artister kan skryta med, vilket vi ju märkt). Det här är en modern klubblåt som gav liv och framtidshopp till startfältet. Vi har garanterat inte sett det sista av den här tjejen.

Nicke Borg – Leaving home

En simpel rockballad med såväl Guns ‘n roses som Green Day-känsla, låter i beskrivningen lagom kul. Men när den framförs i det här sammanhanget, av en tatuerad och hes rockräv som vi väl aldrig trodde vi skulle se i Melodifestivalen, då  funkar det riktigt bra. Nicke fixar det med värdigheten i behåll och vi får ett rockbidrag som är på riktigt.

Eric Saade – Popular

Ok, vi kan prata om dagisbarn och flickidol till tidernas ände. Men om vi ska ta det här på allvar nu: Eric Saade är en slipad underhållare. Fredrik Kempe en rutinerad låtskrivare. ”Popular” är en riktigt bra poplåt. Det förtjänar respekt. Dessutom kommer du ha haft den här på hjärnan cirka hundra gånger innan våren är över – vänj dig. Du kommer gilla den förr eller senare. Jag föreslår att du börjar redan nu.

Swingfly – Me and my drum

Någon i min omgivning sa att det här är som en dålig Teddybears-låt. Jag håller med. Men det betyder inte att den är kass, tvärtom – det är en schysst glad-låt. Jag tvekade lite på om den skulle få vara med på listan, det är ingen låt som kommer att gå varm i mina lurar. Men Swingfly är grym och det faktum att vi har en skicklig rappare som fixade det omöjliga – att framföra en raplåt i Melodifestivalen – är värt en guldstjärna.

Foto: Sven-Erik Svensson.

Jag gillar Backyard Babies-Nicke Borg och hans ”Leaving home”. Som bidrag sju, direkt efter Bengtzings kärnfamiljstristess-kärnvapensattack, är det som en lång, varm dusch efter en lerig vecka på Roskilde.

Låten såväl är som framförs enkelt och avskalat. De enda effekterna är gitarrsolot som framförs av två exemplar av Nicke själv i jätteformat, projicerad på två skärmar. Och någon uppdaterad och rökförbuds-anpassad variant av tryckartändare, lysande små manicklar som publiken får vaja i luften.

Jag tror det här kan bli min favoritlåt på lördag. En bra rockballad fast med tempo. Vad svenska folket kommer att tycka är däremot väldigt svårt att förutspå.