Schlagerbloggen

Förra året: succé. I år är det svårt att tippa The Monikers chanser i Melodifestivalen.

För Schlagerbloggen berättar han om låten – och varför han har kastat kaftanen.

– Varför har man vissa saker en gång? Varför har man vissa saker flera gånger? Den kanske dyker upp, vem vet? säger Daniel ”The Moniker” Karlsson.

Andra året i rad. Vad betyder det?

– Det är lite på gott och ont att jag var med förra året. Man är lite lugnare och vet att numret inte behöver vara helt klart. Förra året var det skitnervöst. Samtidigt är man aldrig van vid den här situationen. Jag tvekade inte så jävla länge. Det var så kul sist.

The Moniker. Foto: Sven-Erik Svensson

Nya låten, ”I want to be Chris Isaak (This is just the beginning)” skiljer sig avsevärt från ”Oh my God”.

– Jag vill inte komma med en ”Oh my God 2″ liksom. Det hade varit tråkigt. Den här låten är genrelös och tidlös i sin perfektion, med lite orientaliska influenser och med en poppig refräng.

Det haglar av popkulturella referenser. Chris Isaak, Paul McCartney, Bryan Ferry och Mr Big överöses av hyllningar.

– Det är en jävligt corny text. Jag valde att göra det så för jag kände att jag skulle vara lite rolig. Sen är det ju lite namedropping. Vem vill inte vara Chris Isaak när han kom med sin video ”Wicked game”? säger Daniel Karlsson.

Och de andra?

– Bryan Ferry, coolaste frontaren som någonsin har stått på en scen. Paul McCartney, bästa låtskrivaren någonnsin. Mr Big som jag gillade när jag var liten. Men på det stora hela måste man vara sig själv och det är på det sättet man finner den stora lyckan.

Patrik Lundberg

The Moniker satsar på en seriös framtoning i år. Kaftanen är kasserad och Daniel Karlsson har med sig ett helt band på scen. Oklart hur många av dem som spelar live.

Under nollnolltalet är det enbart två akter som har kört med liveinstrument; Roger Pontare och Le Kid.

The Moniker. Foto: Sven-Erik Svensson

Daniel Karlssons egenkomponerade låt heter ”I Want To Be Chris Isaak (This Is Just The Beginning)” och bara en sån sak kan ju ge upphov till krupp. Hur som helst är den svår att artbestämma, eller ens beskriva. Den är en slags mash up av arenaindie och Nordman.

Missförstå mig rätt nu. Jag gillar The Moniker, även om jag förra året målade ut honom som en sektledare. Men jag tvivlar på att årets framträdande går lika bra som ”Oh my God”.

The Moniker vajar lite som en majskolv på scen. Jag saknar energin som alla vet att han har inom sig.

Kuriosafråga: Varför bär snubben på basfiol en guldmask?

Patrik Lundberg

Underdogen Daniel ”The Moniker” Karlsson har ploppat upp som en av lördagens favoriter.

Under repetitionerna har han dock inte sin gula särk. I stället har han en grönrutig skjorta och ljusa byxor – mycket snyggare! Varför kör han inte det stuket i finalen?

I går lanserade Schlagerbloggen en teori om att The Moniker har kopplingar till religiös fanatism. I dag ställde vi honom till svars. Hela intervjun kommer i morgon, men vi kan redan nu avslöja att han skrattade gott åt grejen.

The Moniker. Foto: Sven-Erik Svensson

Hur han gör sig under repetitionerna? Bra!

Det ser i mångt och mycket ut som i Andra Chansen och sången är oklanderlig. Säga vad man vill om låten, men den smyger sig in i både blod och vener och vägrar att försvinna.

Trots framgångarna har många kritiker sågat ”Oh My God!”. Min teori är att journalisterna aldrig har känt en doft av den ljuva kärlek som kan få fjärilar att slå bakåtvolter i magen. Mitt betyg på låten? Det låter jag vara osagt.

Hur lyckas han byta färg på särken mitt under numret? Det står ännu oklart. Jönköpings egen Joe Labero låter det förbli en hemlighet.

Schlagerbloggen älskar konspirationsteorier. Nu lanserar vi en egen.

The Monikers segertåg i Andra Chansen chockade kritikersverige, medan folket älskade honom. Vi vet varför.

Daniel Karlsson är egentligen en sektledare som har lurat brallorna av hela befolkningen.

1. Han bor i Jönköping

Alla vet att Jönköping är vårt eget Jerusalem. Denna småländska ort har antagligen fler frikyrkor är korvlådor per kvadratkilometer. The Moniker är således fostrad till att besvärja Melodifestivalen med allt från fatwor till negativ karma.

2. Den gula särken

Thomas DiLeva har inte längre patent på den perversa sektsärken, som egentligen är ett alibi för att florera på stan utan någonting under. The Monikers kycklinggula särk är inte bara siamesisk tvilling med Linda Bengtzings outfit, utan även en reinkarnation av den frikyrkliga fanatikern Sten Frisks kaftan i såpoperan Tre Kronor.

3. Sveriges Yoko Ono

Kritikerna har sågat The Monikers lama rip-off av The Beatles, men sanningen är en annan. The Moniker är Sveriges svar på Yoko Ono. Han är här för att rycka befolkningen i bitar, sedan bygga upp landet igen – i egen frikyrklig regi.

4. Oh My God!

Kommentarer överflödiga. Titeln säger allt.

Nej, jag bara skojar. The Moniker är säkert en helylleateist. Och för Schlagerbloggen får man tro och tycka exakt vad man vill. Hoppas nu bara att Vaken.se inte kommer över de här teorierna.

Dags för andra chansen och med det de två finalister som gör finalens startfält komplett. Är det här bidragen som tittarna gillade, men inte tillräckligt mycket – det som är okej men inte mer? Nej, en historisk tillbakablick visar att bidrag från andra chansen har alla möjligheter att lyckas. Minns Shirley Clamps ”Min kärlek” och Caroline af Ugglas ”Snälla Snälla”? Inget bidrag som gått vägen om andra chansen har dock vunnit hela tävlingen. Det tror jag inte händer i år heller.

I kväll står kampen mellan flera riktigt bra bidrag. Men andra chans-lagen är obönhörlig – bara två får återse årets schlagerscen. Så här tror jag att det går.

Första duellen: ”Schlager ända in i kaklet” mot ”klubblåt man vill vrålsjunga med i refrängen till”:

Patrik gav Jenny Silvers ”Something In Your Eyes”en trea efter den första deltävlingens repetitioner. Jag gav Love Generations ”Dance Alone” en fyra, men hade förväntat mig mer och var besviken. När de nu ställs mot varandra i årets första andra chansen-duell är utgången svår att förutspå. Jag vill skriva att Love Generation kommer att gå direkt till final, det trodde jag redan innan jag hört låten. Men uppenbarligen hade jag fel. Tittarna verkar inte gilla RedOnes sypersynkade snyggpingviner lika mycket som tyckarna tycker att de borde göra. För mig är låten en klockren klubbhit, men verkligen inget speciellt. Ängelholmstjejen Jenny Silver slog till med en Abba-schlager som nog kan få konkurrens av Shirleys Angels och Linda Pritchard när det gäller att locka konservativa schlagerröster. I den trion borde Jenny dra det längsta strået, men det blir svårt med de här motståndarna.

Tove gissar: Love Generation.

Andra duellen: ”Snygg klubbhit” mot ”Lisa Ekdahl-visa med viktig text”:

Jag hade velat se både Loreen och Sara Varga i Globen, så det här är en duell som inte kan sluta lyckligt för min del. Båda har starka röster. Loreens låt är en av mina favoriter under hela festivalen, en modern klubblåt som kommer att stå sig lång tid. Sara Varga kommer med en viktig och stark text, men en låt som inte är särskilt nyskapande. Här snackar vi extremt olika målgrupper. Förmodligen är Sara Vargas fans mer melodifestivalstittande och mer röstningsbenägna. Topplistorna på nätet ger ingen vink om utgången, Loreens ”My heart is refusing me” ligger högt på Itunes och Sara Vargas framträdande finns bland de mest sedda klippen på SVT Play.

Tove gissar: Sara Varga (men hoppas på Loreen).

Tredje duellen: ”Pompös ballad med rockambitioner” mot ”käck 60-talspop i sektsärk”:

Den här duellen blir den förras motsats: Jag ville se både Loreen och Sara Varga i final, här vill jag inte se någon av duellanterna där. The Monikers ”Oh my god!” är lika opersonligt klämkäck som när jag såg honom försöka hinna med löpbandet i scengolvet för första gången under repetitionerna i Göteborg. Linda Pritchards pompösa ballad ”Alive”, som hon framför i högt slitsas guldglittrande aftonklänning, kommer till liv lika lite som vid fjärde deltävlingen i Malmö. Men hon kan sjunga, och har en starkare utstrålning än sin motståndare. Därför blir det Linda som vinner den här kampen.

Tove gissar: Linda Pritchard

Sista duellen: ”Milf-baletten” mot ”Lars Winnerbäck innan han blev gammal och grå”:

Det här måste kännas taskigt för Pernilla Andersson. Hon har en bra låt, hon har skrivit ”Desperados” själv, hon är ett proffs ut i fingerspetsarna när hon framför den. Men så kom tre hot mamas i latextights och schlagermosade allt med en rätt trist dänga – ”I thought it was for ever”. Men så tror jag att det går i den här duellen. Pernillas låt är inte hjärtsnörpande som Sara Vargas, men inte heller tillräckligt rockig för att locka den publiken. Shirley Clamp och hennes änglar är extremt samkoreograferade och har en schlager som bara kunnat knäckas i en duell med Jenny Silver.

Tove gissar: Shirleys Angels

Slutduellerna efter Toves gissningar:

Love Generation – Sara Varga

Det är svårgissat – för några veckor sedan hade jag stensäkert sagt Love Generation men i dag är jag långt från säker på det. Sara Vargas chanser känns allt större och hennes låt har nog bara tjänat på att få tid att växa.

Linda Pritchard – Shirleys Angels

De rutinerade änglarna tar utan större problem hem den här duellen och därmed den andra finalplatsen.

Lyssna på kvällens låtar här (Spotify)