Skebokvarnsv. 209

Thåström minns söndagsfyllorna, balkongen i Rågsved där han rökte braj första gången, undrar om trettonvåningshuset står kvar.

Till ett för det mesta avskalat komp, där bland annat Bob Hund-bekante Conny Nimmersjö tassar runt, blir
Thåström mer personlig än på mycket länge. Och han hittar snabbt mer rätt än någon gång tidigare under solokarriären – det är vackert och värdigt en 40-nånting nonkonformist.

Mannens första singeletta någonsin, "Fanfanfan",
visar vägen med sin "Time out of mind"-nedtonade inramning (piano och knappt märkbara stråkar) – en mer insiktsfull än bitter historia om förlorade möjligheter och försvunnen kärlek.

Men det är sångaren Thåström som imponerar mest, som alltid. Medan det musikaliskt ofta är frågan om solida men förutsägbara fonder till dagboksdjupdykningarna från Vesterbro är rösten konstant fängslande. Den är utan större åthävor, men där finns decennierna lagrade som markerade årsringar, där finns en tyngd som sipprar fram men som han aldrig koketterar med.

Här finns tack och lov ingen bitterhet över dagens urvattnade musikklimat, inga nobla försök att visa var skåpet ska stå. Thåström berör igen, efter år i en vildmark av industrirock och obegripliga poser.

Fredrik Thunberg