Oavbrutet spännande
Bildmaterial
Med "Leucocyte" säger Esbjörn Svensson Trio farväl med stor värdighet.
EST: Leucocyte, betyg: 4
Jazz (ACT/Bonnier Amigo)
Skivor. Så är den då här, EST:s sista skiva. Det är svårt att inte lyssna på den som ett slags testamente, ett farväl signerat Esbjörn Svensson, som ju tragiskt avled i en dykolycka i somras. Men så var den aldrig tänkt, utan det är en samling musikstycken komponerade och framjammade av en grupp på toppen av sin kreativitet, mitt i ett flöde som ständigt tar, eller tog, nya vägar.
Kreativt är det minsta man kan säga. Skivan domineras av två längre sviter, "Premonition" och "Leucocyte", som är uppdelade i kortare och längre stycken. "Premonition/Earth" byggs upp kring Dan Berglunds rytmiska basfigur, Esbjörn Svensson färgar med ackord och små pianofigurer och Magnus Öströms trummor tassar i bakgrunden. Låten ökar efterhand i intensitet och när man klockar in på en kvart så sprutar det av adrenalin, framför allt ur trummornas kulsprutesalvor.
Det är starkt, men också ångestridet, som mitt i en krigsscen. Musiken tonar ut i "Premonition/Contorted" som är stilla och vemodigt – något av det vackraste som gjorts av EST.
Det är ingen melodiös musik som EST har improviserat fram. Snarare klangrik, ibland atmosfärisk, ibland framdriven av rytmer och elektroniska ljud. Oavbrutet spännande men inte insmickrande utan snarare krävande – den pockar på uppmärksamhet och nära lyssnande. Som i "Leucocyte", en svit i fyra delar, där förvrängda och råa ljud får jazztrion att låta mer rock än någonsin tidigare.
Svitens avslutande delar har fått namnen "Ad mortem" (latin för "intill döden") och "Ad infinitum" ("i det oändliga") – stillastående och kontemplativ musik som med Esbjörn Svenssons öde i minne känns ödesdiger.
I en vackrare värld hade denna fantastiska trio kunnat fortsätta på den här resan och vi andra hade kunnat fortsätta häpna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus