Viva Glasvegas
Bildmaterial
Tonsatt socialrealism i dess mest euforiska form utmärker Glasvegas debutalbum.
Glasvegas: Glasvegas, betyg: 4
Rock (Sony BMG)
Skivor. Ibland kan även en döv höna hitta guldkorn. Glasvegas känns som den första riktigt motiverade NME-hajpen sedan Oasis glory days. Att Glasgowkvartettens debutalbum släpps drygt tre veckor senare i Sverige än i Storbritannien är genant för det stora skivbolaget. Så här omedelbar musik ska naturligtvis göras tillgänglig för alla fortast möjligt.
James Allan sjunger som om han bär det moderna Skottlands historia och framtid på sina axlar. Hans röst skälver av sinnesrörelse och lyriken dryper av både empati och romantik. På bredast tänkbara dialekt går sångaren i spetsen för ett storskaligt känslobombardemang med lyssnarens hjärta som måltavla.
Öppningen på plattan är så överväldigande att det tar ett tag innan jag lätt vimmelkantig är kapabel att gå vidare. "Flowers and football tops", som den första urladdningen heter, innebär inte bara att Glasvegas sätter ner foten bestämt, de sparkar samtidigt undan alla andra nedsatta fötter.
Låten är ren oförfalskad rockeufori i dess mest koncentrerade och verkningsfulla form. Det känns som om någon tagit Jesus & Mary Chains mest skimrande melodier och gitarrkrevader, kastat in ett gäng himlastormande åh-åååh-åååååh-körer och sedan rest ett par Spectorska ljudväggar runt hela härligheten. Samtidigt räcker inte den beskrivningen på långa vägar för att göra musiken rättvisa.
Skivan hade kunnat sluta där, men det gör den inte. Singeln "Geraldine" smälter ett isberg på knappt fyra minuter och efterföljande "It's my own cheating heart that makes me cry" träffar stenhårt i solar plexus.
Efter den inledande kvarten famlar jag efter orden likt en kvällstidningsnisse som recenserat en Springsteen-konsert för mycket. Därför kommer det nästan som en lättnad att Glasvegas plötsligt börjar anta mänsklig skepnad. "Go square go" har ett schyst driv och en snygg brygga, men refrängen känns gapig på ett ansträngt post-punk-manér.
Med "Polmont on my mind" och "Daddy's gone" hittar gruppen sedan tillbaka till den vinnande formeln, innan de mot slutet hamnar i ännu en svacka. Den är inte stor, men tillräcklig för att jag ska sansa mig och låta hyllningarna anta jordiska proportioner.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus