Lana Del Rey: Born to die
"Stora snygga gester som kanske inte alltid når ända fram", skriver Fredrik Söderlund om Lana Del Reys album.
Bildmaterial
Lana Del Rey
Album: Born to die (Polydor/Universal)
Genre: Pop
Betyg: 3
Skivor. Indie-cred kan vara farligt. Lana Del Reys karriär är intressant i sammanhanget. Hon släppte först en skiva under annat namn som blev en bloggfavorit och fick en indiedarling-stämpel. När det sedan uppdagades att ett storbolag låg bakom ”bluffen” blev bloggarna arga och kallade henne fejk. Personligen tycker jag det var ett intressant test för att ta reda på hur liten man måste vara för att anses cool.
Nu släpper Elizabeth Grant debutalbumet under sitt Lana Del Rey-alias. Hon gillar Nancy Sinatra, Britney Spears, David Lynch och 50-talsfilm. Alltså marknadsför hon sig som en produkt med både höga och låga referensramar. Passande i dessa genreförvirrande och postmoderna tider.
Det var låten ”Video games” som satte hat/kärleks-kampen mot Del Rey i rullning förra sommaren. Vad du än tycker så är det en lika oväntad radiohit som svinsnygg ballad. Att den skiljer sig ganska mycket i stil från resten av albumet är kanske en markör från sångerskan. Hon är förmodligen också ganska splittrat inställd till låten och dess effekt.
Lana Del Rey befinner sig hela tiden på gränsen och är en smått förvirrande upplevelse. Mycket är en majestätisk mix mellan hiphop, svartvit nostalgi, dekadens och melodiös pop. Samtidigt vet jag aldrig var jag har henne och frågar mig om jag kan ta henne på allvar. Är svärtan påklistrad? Är nödrimmen ironiska? Är mina frågeställningar relevanta?
”Born to die” är som ett lite för välklätt kostymdrama. Stora snygga gester som kanske inte alltid når ända fram när du skrapar lite på ytan. På samma gång har Del Rey ett vibrato att dö för, en självskriven självsäkerhet och samma fräschör som en ung Stevie Nicks. Låtar som ”This is what makes us girls”, ”Summertime sadness” och bastardiska ”National anthem” kommer vara svårslagna i vår. Kampen mellan hat och kärlek lär fortsätta.
Här är veckans övriga skivrecensioner:
Mozarts stråkkvartetter K 421 & 465: Quatuor Ebène
Tomas Andersson Wij: Romantiken
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus