Beach Boys: That's why God made the radio

Albumtiteln (och singeln) ljuger. Det var inte någon gud som skapade radion, utan Nikola Tesla. Thomas Alva Edison uppfann grammofonen. Beach Boys hade pophistoriens skönaste harmonier och några av de godaste vibrationerna.

Liksom ett antal andra still going strong farbröder firar gruppen femtio år. Det gör de genom att samla hela gänget – minus bröderna Carl och Dennis förstås – och spela in sitt 29:e studioalbum, samt turnera.

Hur samarbetet mellan krasse Mike Love och introverte Brian Wilson fungerar vet jag inte (tidningen Mojos juninummer försöker tränga under ytan). Det har ju i många år varit mer stämningar än stämsång mellan medlemmarna. Inte heller vet jag hur mycket studiofixande det behövts för att få 70-åringarna att låta så ungdomliga.

De tolv sångerna andas mogen harmoni, med starka inslag av nostaliskt vemod ("Summer's gone") och en del hurtfriskt pep talk ("Isn't it time").

De kan ännu få till de där förtrollande komplexa vokalbyggena. Men det är som om de står framför en gigantisk backspegel och ser hur de blev en amerikansk musikalisk institution, utan att komma ihåg varför.

Brian, i sin mentala glaskupa, kan fortfarande glimma till med gudomliga melodier, men de enkla texterna lyfter sällan med musiken. Det låter som om "sol, bilar och flickor"-Mike Love har haft för mycket att säga till om.

Här finns visserligen drag av komplexiteten hos de perfekta albumen mot slutet av 60-talet och början av 70-talet, men huvudintrycket är utslätad loungemuzak med karibisk touch, typ "Kokomo" light.

Sanningen är att Beach Boys tidigt gjorde en fantastisk musikalisk resa under några innovativa år. Sedan dess har de spätt ut konceptet.

SPOTIFY: Lyssna på Beach Boys

Göran Holmquist