Justin Bieber: Believe

Det finns en scen i dokumentären ”Never say never” där Justin Bieber och hans polare käkar pizza i hemstaden Stratford, Ontario. Bieber frågar sin kompis om han kan be bordsbön och kompisen svarar med att tacka Gud för ost, bacon och peperoni. Men Bieber avbryter honom, leende men allvarlig. Han säger tack för sina fantastiska vänner och för möjligheten att träffa dem.

Klippet är bara tjugo sekunder långt, men ringar exakt in den söta präktighet som fått halva världen att förälska sig i Justin Bieber. Och som fått andra halvan att hata honom så innerligt.

”Believe” gör inte mycket för att förändra den bilden. Bieber är arton år fyllda men spelar fortfarande på samma pojkvaskercharm. Han är sötnosen som passar lika bra i kyrkbänken som bredvid snuskrappare som Drake och Ludacris. Och han gör det bra. Åtminstone bra nog för ge mig lust att skicka parfymerade kärleksbrev.

Som sångare har han vuxit flera storlekar och låter alltid perfekt, oavsett om det beror på egen förmåga eller på svindyr röstproduktion. 

Skivans stora utmaning är att matcha begåvningen med en mognare artistidentitet. Det är lättare sagt än gjort. Bieber vill inte sjunga om sex, vilket hade varit den naturliga vägen framåt för de flesta av konkurrenterna. Knark och sprit kan vi bara glömma. Justins version av dekadens är att sitta vid brasan och äta fondue. Att skivans snuskigaste låt heter ”Boyfriend” säger en hel del.

I en genre som knarkar sex på slentrian är det på sätt och vis befriande. Men resultatet pendlar mellan sött och platt. Det gäller också låtarna. Bieber har budget att välja vilka låtskrivare och producenter han vill men har ännu inte auktoriteten att styra dem i en riktning som känns egen.

Jag tror att Justin Bieber har en stor popplatta inom sig. Men har vi otur får vi inte höra den förrän 2020.

Hannes Grönberg
hannes.gronberg@gmail.com