Jessie Ware: Devotion

“Att vara bakgrundssångerska var min bild av himlen.”

Brittiska Jessie Wares steg från skugga till strålkastare verkar nästan motvilligt. Men vad hon än tycker är det nog för sent att lägga in backen. 27-åringen har en röst som förtjänar divalater på solokvist.

På debutskivan märks inget av uppväxtens klassiska skolning med Cole Porter-låtar. I stället är det barndomsdecenniets hetaste stilar som färgar ”Devotion”. Det svänger mellan funkig dansmusik, r’n’b-ballader och knasiga triphop-ljud. Slickt 90-tal så det skriker om det. Och ändå inlindat i det där tidlösa soundet som har blivit 10-talets signum.

På det svartvita omslagsfotot till ”Devotion” har Jessie Ware dramatiska kajalstreck runt ögonen, håret är uppsatt i en Nina Simone-knut. Hon blickar bort från kameran och ansiktet döljs till hälften av dimmigt ljus.

Musiken är lika sval som bilden.

Är det debutantens blyghet som gör Jessie Ware så återhållsam? Skulle inte tro det. För Londonbons spänning ligger delvis i den svårfångade auran. Enkelt snackat: hon kör "The Game" med lyssnaren.

Att lyssna på Jessie Ware när hon är som bäst är som att bli bränd av en isbit. Det är omöjligt att inte förföras när hon sjunger ”I’ll keep the dancefloor warm, but I’m still dancing on my own” mot fjäderlätta hi hat-cymbaler i “110%”. Och det slår gnistor när hon i slutet av ”Running” släpper masken och wailar loss om kärlekssorg.

Balansen mellan hetta och svalka ger ”Devotion” en grym dragningskraft. Men retroflörtandet står och vinglar på gränsen till överdrift.

Läs veckans övriga skivrecensioner:

Yeasayer: Fragrant world

Bloc Party: Four

Ariel Pink's Haunted Graffiti: Mature themes

Rick Ross: God forgives, I don’t

Vilde Frang: Violinkonserter av Tjajkovskij & Nielsen

Dylan LeBlanc: Cast the same old shadow

The Darkness: Hot cakes

Jonna Ingvarson
jonna.ingvarson@hd.se 042-4899356