Lekman på ökenvandring

Stina Linde har lyssnat på Jens Lekmans nya skiva "I know what love isn't".

”Let´s get married. I'm serious, but only for the citizenship”. Jag vet inte om kompisen Danae gick med på att gifta sig med Jens Lekman för att han skulle få stanna i Australien. Men förslaget, liksom albumtiteln, säger mycket om temat på hans tredje skiva ”I know what love isn't”.

Efter en separation som han först inte tyckte var värd att skriva om (”every chord I struck was a miserable chord”) kom skivan ändå att handla om uppbrottet och hur det påverkade varenda cell i hans kropp. Hur skulle det kunna bli på något annat sätt? Det är uppenbart hur mycket Lekman använder musiken och texterna som terapi. För att försöka förstå saker som att ”She just doesn't want to be with you any more”, men också för att, när vetskapen faktiskt sjunkit in, koncentrera sig på annat. Som att bli medborgare i ett land långt borta.

Jag läste nyligen Amanda Svenssons debutbok “Hey Dolly”. En av karaktärerna i den är helt besatt av Jens Lekman, pratar alltså inte om någonting annat. Det är lätt hänt med en artist som delar med sig av så mycket vardag. Man vet små små saker, som att han skar sig i fingret när han delade en avocado.

Det är också därför Jens Lekmans skivor tar tid att uppskatta. Man måste stänga ute allt annat och förstå texterna. Kanske extra mycket i det här fallet, eftersom musiken är långt mer avskalad än på förra albumet “Night falls over Kortedala” som var sprängfyllt med orkesterös, samplingar och disko. Visst finns här både stråkar, flöjt och saxofon, men bara som svävande moln bakom Lekmans Morriseylika sång. Melodierna är också mer försiktiga, med refränger som ibland knappt går att utskilja. Vackert, men ofta alltför svårsmält.

Som svar på vad den sju år yngre Jens Lekman hade tyckt om dagens, säger han i en intervju med sajten tram7 att han antagligen tyckt att han var medelålders och tråkig. Så långt vill jag inte gå, men jag håller med om att sorgsenheten ligger lite väl tung över honom just nu.

Läs alla skivrecensioner från den här veckan här:

Agnes: Veritas

Mark Knopfler: Privateering

Sarah Riedel, Carl Svensson, Viktor Skokic: Perfectly Still

Cat Power: Sun

Simon Emanuel: Om vi överlever sommaren

Animal Collective: Centipede HZ

Aribert Reimann: Lear

Stina Linde
linde.stina@gmail.com