Bob Dylan: Tempest

Göran Holmquist har lyssnat på Bob Dylans senaste skiva "Tempest".

"Tempest" fås som enkel cd, i deluxe edition med 60-sidigt anteckningsblock illustrerat med tidskriftsomslag (bland annat svenska filmtidningen Chaplin från 1973). Du kan få cd:n kopplad med två vinylskivor (speltiden är drygt 70 minuter). Ja, även med ett munspel som bär hans signatur. Men du kan inte få texten till de tio sångerna på Mästers 35:e studioalbum.

Eftersom titellåten, en vals i dur, har 45 verser utan refräng, och pågår i nästan en kvart, skulle det behövas.

Den handlar om Titanic, med flitiga filmreferenser. Jag söker metaforen, som i Mikael Wiehes skildring av hur det började som en skakning på nedre däck och där det är samhället som går under. Av samma skäl grunnar jag över den sentimentala begravningshymnen "Roll on John". En gång besökte Bob som turist Lennons hem i Liverpool. Den mjuka balladen späckas med referenser till beatlemania och lennonismer.

Albumet skulle ha fått religiöst tema, men i stället blev det detta. Sångerna kommer från öst och väst, de kommer från syd och nord. De kommer från stormigt hav. De kommer från törnestig. De kommer från berg, de kommer från dal.

Det där har jag stulit. Men stjäl gör Dylan också.

Som en sjungande ståupp:are kryddar han texterna med one-liners, ordlekar och citat. Infall och aforismer vävs ihop på samma egensinniga sätt som hans filmer "Eat the document" och "Renaldo and Clara".

Collagetekniken skapar katedraler av amerikana noir. Byggstenarna består av ol' time blues ("Early roman kings"), countryshuffle ("Pay in blood") och gubbjazz ("Duquesne whistle"). Den hembrända brygden smaksätts med rejäla klunkar ur det irländska kruset. Som om han hämtat inspiration från sin radioserie "Theme time radio show".

Det är sent på jorden. Människorna begår misstag, hamnar vilse, är illa ute på havet. Han berättar om kärlek som går snett, om mord och självmord ("Tin angel").

Han kan inte längre sjunga, men gör det ändå. Rösten är som sandpapper mot sprucket läder men fraseringen sviker inte. Han har även denna gång sitt stadiga band från vägarna. Rytmerna dunkar tryggt mot spårskarvarna. Och inte ett enda munspelssolo!

Göran Holmquist