Loreen: Heal

Ni vet hur det brukar gå. Man vinner Melodifestivalen. Man floppar i Eurovision. Man släpper en halvdan platta som toppar svenska listor i några veckor. Utomlands är det ingen som bryr sig och snart är man bortglömd också här hemma.

Loreen är inte den artisten. Hon är på alla sätt större än så. Framgångarna med ”Euphoria” har redan varit något utöver det vanliga. Och monsterhiten är inte det bästa med debutalbumet.

Det bästa är att Loreen tar det där sällsynta steget bort från schlagern, att hon inte låter sin enda hitåt bestämma vem hon ska vara som artist. I skivkonvolutets korta tacktal vill hon först och främst tacka ”LIVET självt”. Den sortens andliga stämning präglar varenda låt på ”Heal”. Loreen vänder blicken mot himlen och dansar genom en dimma djupare än tv-scenernas rökmaskiner. På många sätt låter det som när Madonna studerade buddhism inför ”Ray of light” från 1998, pop som är både eftertänksam och superkommersiell utan att det uppstår någon motsättning däremellan.

Främst är det rösten som håller bygget samman. Den är lika egensinnig som tekniskt lysande och laddad med så mycket elektricitet att de platta texterna dallrar av högspänning.

Produktionerna söker sig inte till house så mycket som till trance, en gren av dansmusik som inte varit verkligt modern sedan 90-talet men som smugit sig in i allt fler hippa sammanhang de senaste åren. Jag vet inte om det är ett medvetet val men de episka lagren av stråkar och syntar passar förvånansvärt väl med vad Loreen vill åstadkomma.

Stämningen är mörk och futuristisk, en nattlig gata upplyst av trasiga neonljus. Skivans allra bästa stunder, som balladerna ”Do we even matter” och ”Everytime”, för tankarna till den hypermoderna svärtan hos ett band som The xx.

För en gångs skull har melodifestivalen hunnit ikapp sin tid. Vänta er bara inte att samma mirakel ska inträffa nästa år igen.

Här är veckans övriga recensioner:

Graveyard: Lights out

Godspeed You! Black Emperor: 'Allelujah! don't bend! ascend!

Fritjof & Pikanen: Danvikstullsbron

Johann Sebastian Bach: Motets

Taylor Swift: Red

Christian Spering: Inside Bach

Dada Life: The rules of dada

Hannes Grönberg
hannes.gronberg@gmail.com