När ska EU agera mot romantiska komedier?
Slagskott. Jag undrar vad vi människor gjort för att förtjäna romantiska komedier. Är det för att vi startat ett antal stora krig, genomfört diverse folkmord, jobbat för att ödelägga vår planet eller är det helt enkelt för att vi nyss lämnat neandertalstadiet?
Vi sitter på flyget och ser en film som heter "The proposal" med Sandra Bullock. Sandra Bullock är, som de flesta av oss med övertydlig erfarenhet vet, en av världens sämsta skådespelare. Ja, möjligen med undantag av Agnes Nicole Winther.
Och "The proposal" är en film av den kalibern att man börjar filosofera över sitt liv. Och döden. Tänk om planet störtar och den sista kulturupplevelsen i mitt liv är att jag sett Sandra Bullock i en usel romantisk komedi. Det skulle verkligen suga.
Men det är flyget för er. En transportkoloss där vi göds med dyr, dålig mat, alkohol och romantiska komedier. Jag tror att det ingår i en medveten strategi. När vi väl är framme vid resmålet och kliver av planet kommer vi att uppleva det som om vi hamnat i rena rama himmelriket. Vi är i paradiset även om det så råkar vara Strasbourgs flygplats. Och vi är glada även om våra väskor misshandlats av halvfulla franska bagagebärare.
Apropå kulturupplevelser läser jag att EU är bekymrade över utbudet i svensk tv. Enligt EU:s direktiv ska minst 50 procent av medlemsländernas tv-sändningar vara producerade inom Europa och den normen lever svensk tv inte upp till. Vi är som bekant Amerikas 51:a delstat när det handlar om tv.
EU-kommissionens talesperson i mediefrågor säger att de svenska myndigheterna kommer att kontaktas om inget förändras till nästa sommar.
Jag finner detta ganska lustigt. Har man sett på tv i exempelvis Spanien, Italien, Frankrike, Portugal eller Tyskland framstår Sverige som ett land med utomjordiskt bra tv. Dessutom låter vi inte Charlie Sheen prata italienska i "2 1/2 män".
Jag tycker EU borde ägna sig åt viktigare saker. Som vilken typ av filmer de europeiska flygbolagen visar för sina stackars resenärer.
Men jag glömmer bort allt sådant under en vecka i den spanska värmen. Där det enda jag ser på tv är fotboll.
På vägen hem drabbas jag återigen av den brutala verkligheten. En ny film. En historia om en amerikanska som arbetar som reseledare i Grekland och vantrivs med jobbet tills hon förälskar sig i den grekiske busschauffören och drar iväg i munter Zorba-dans.
Jag behöver väl inte nämna vilken genre den sorteras in under.
När vi landar på Kastrup går jag ut i novembermörkret, det är fyra grader, regnet piskar mig i ansiktet. Men jag är fri och lycklig.
Kommentarer