Hattar är problematiska

Hunden och jag brukar ta våra kvällspromenader i ett villakvarter i närheten. Där brukar jag ägna mig åt antropologiska studier. Jag går och glor in i trädgårdarna. Ungefär som Annie Lööfs delfinshowresa till Kolmården. Jag har ingen jävla aning om vad jag håller på med. Men min tripp belastar åtminstone inte skattebetalarna.

En kväll nu i augusti såg jag en syn som fick mig att stanna. På en uteplats i en välskött trädgård satt ett par. Med varsin kräfta i händerna. Inget konstigt med det. Om det inte hade varit för en liten detalj. De hade kräfthattar på huvudena. För ett ögonblick tänkte jag ta upp mobilen och ta en bild. Men jag ångrade mig. Det skulle ha varit att förstöra ögonblicket.

Synen av paret med hattarna fyllde mig med en känsla av vemod över människans ensamhet. Fast jag kanske bara övertolkade.

Men huvudbonader är problematiskt. Förr hade alla män hatt. När vi rensade ut farsans hem efter att han dött fann vi sex modeller. Två filthattar, tre rutiga kepsar och en fez. Fezen inköpt i Alexandria i Egypten på den tiden han var sjöman. Den användes flitigt när jag var liten. När farsan tog på fezen var det fest.

Själv har jag försökt med cowboyhatt på Sweden Rock Festival. Rockfestivaler är ju ganska öppna för alternativa klädidéer. Klä av dig naken och vira gaffatejp runt snorren – inga problem.

Nu råkar jag springa på ett gäng Landskronabor med min zebramönstrade cowboyhatt. En av dem tittade på mig:

”Vad fan är det för böghatt?”

Jag har även kört den klassiska bakvända baseballkepsen. Nu är det ju så att det kommer en tid i en mans liv då bakvänd kepa blir omöjligt. När det som en gång signalerade cool kille nu larmar om tjackpundare on the loose.

Vi hade förresten en hattupplevelse på nöjesredaktionen i somras. Inför Helsingborgsfestivalen skulle det tas gruppbild på nöjesgänget. Ofta föds det ganska briljanta idéer på nöjesredaktionen. Nån enstaka gång föds även katastrofala idéer. Detta var ett sådant tillfälle.

”Vi tar på oss huvudbonader”, sa någon vars namn vi inte ska nämna.

När bilden togs bar jag en sydväst på huvudet. Som de där gamla tavlorna med fiskargubben som ens far- och morföräldrar hade på väggarna. Det var min frus idé.

”Det blir kul, det har ju regnat så mycket i sommar.”

Nu inföll dock festivalen under några av sommarens mest soliga och varma dagar. Varje dag under festivalen kunde undertecknad beskådas i tidningen och på webben som en hysteriskt leende byfåne med sydväst på skallen.

När min fru såg bilden för första gången sa hon:

”Herrgud, jag känner inte dig.”

”Tack älskling.”

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36