Slagskott

Då och då gör jag små trevare mot att försöka bli mer social. Det går sådär. Senast är att jag laddat ner en massa appar till min telefon som erbjuder spel med vänner och bekanta och för all del även random okända människor.

Men det händer ingenting. Jag är bara inte en spelmänniska. Spel tråkar ut mig.

Efter att ha fått mig att ladda ner appen "Draw something" frågade min fru häromdagen:

”Du, det är tre dagar sedan jag skickade en teckning till dig. Varför har du inte svarat?”

Om jag inte ens klarar av att spela med min fru, vad är då chanserna att jag skulle börja spela med Kalle i Hyltebruk?

Dessutom tror jag inte att det skulle vara bra om jag började skicka spelkommentarer till okända människor. Det skulle lätt spåra ur. Det är en av anledningarna till varför jag inte finns på Facebook. Jag är ingen uppmuntrande ”åh, vilken fin teckning”-typ.

Jag är mer ”alltså Salvador-jävla-Dali, om det där ska föreställa en elefant är jag Ulf Brunnberg”-typen.

Men jag jobbar även med den sidan av mig själv. Jag försöker bli en bättre människa. Okej, jag är kanske inte Kofi Annan-smidig, jag är nog fortfarande på Patrik Sjöberg-light nivå.

Senaste projektet är att jag börjat ta ansvar i trafiken och försöker hjälpa mina medmänniskor att överleva.

Det började med att jag läste en artikel om att många trafikolyckor med fotgängare och cyklister beror på att dessa har hörlurar på sig. Eller pratar i telefon. Bara på kort tid har det skett fyra dödsolyckor.

I Helsingborg är det numera väldigt vanligt att folk går rakt ut i gatan. Mot rött. Man skulle kunna tro att det är ett suicidalt beteende. Själv tror jag att det är mer en attitydfråga.

Jag menar, vad säger oss den där pelaren med en röd eller grön gubbe? Egentligen?

”Alltså, kolla här, jag skiter i om han är röd eller grön, ingen gubbfan ska tala om för mig när jag kan gå eller inte. Fuck that. Pussy riot rules!”

Häromveckan gick en ung kvinna med telefonen mot örat rakt ut i gatan mot röd gubbe när jag kom körande. Lyckligtvis såg jag det i tid och som den vänliga själ jag försöker vara la jag mig över tutan. Och höll kvar extra länge. Tjejen flög upp nån halvmeter eller så. Såg ut att vara överraskad över att jag räddat livet på henne. Sen gjorde hon några tacksamma grimaser och flaxande rörelser med armarna.

Jag gjorde tummen upp tillbaka och körde vidare.

Det är de där små stunderna som skänker en inre tillfredsställelse. Och som gör att jag vet att jag är på rätt väg.

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36