"Smörj in bröstkorgen med turkisk yoghurt"

I somras fixade jag till cykeln. Den hade stått parkerad rätt länge och jag trodde att den var i hyfsad kondition tills jag satte mig på den och insåg att den var i sämre skick än Greklands statsfinanser.

Jag bytte kedja, däck, pedaler, sadel, handtag och smörjde upp allt med WD-40. Om ni minns Clint Eastwood-filmen ”Gran Torino” så är det där Clintans rollfigur säger att det enda en man egentligen behöver för att klara vardagen är en rulle gaffatejp, en bra tång och en burk WD-40.

Jag följer Clintans råd närmast slaviskt. Jag har till och med WD-40 på frukostflingorna.

I vilket fall som helst, när cykeln var fixad började jag tänka på något annat som inte fått tillsyn på ganska lång tid. Min egen kropp.

Beställde tid för en hälsoundersökning. Och ni vet hur det är. Det där tidsspannet mellan att man får en tid bokad och fram till dess att man sitter på mottagningen kan ganska lätt platsa under benämningen ”hypokondrikernas ecstasyparty”.

Själv började jag tänka på prostatacancer. Jag är i den åldern. Sen drömde jag mardrömmar om höga blodtryck och lågt blodvärde. Jag började tänka vansinniga saker som ”ät mer vitlök, smörj in bröstkorgen med turkisk yoghurt och drick mindre alkohol”.

Vid närmare eftertanke skulle jag naturligtvis aldrig smörja in bröstkorgen med turkisk yoghurt.

Sen läste jag en debattartikel av psykiatern och författaren David Eberhard där han röt till mot den rådande ”hälsofascismen”. Låt folk få röka, kröka och äta fet mat tyckte Eberhard och tillade:

”Landet svämmar över av livsstilsfascister som tillsammans med byråkrater försöker skapa ett evigt liv till medborgarna. Och för att uppnå det moraliserar man om allt. Man gör på det sättet världen lite tråkigare.”

Just nu läser jag en bok om fyra snubbar som hade ett band ihop. En av dem söp ihjäl sig 32 år gammal. Gruppens ledare gick på heroin i åratal och intog bara flytande föda, oftast vodka och apelsinjuice.

Man kan se det där på olika sätt.

Men om man låtit Anna Skipper gå loss tidigt på den där heroinsnubben hade Jimmy Page garanterat aldrig skrivit ”Stairway to heaven” och Led Zeppelin hade aldrig blivit ett av de bäst säljande banden i musikhistorien.

Till sist satt jag där på mottagningen. Sköterskan tog alla möjliga prover. Allt var ok. Till och med hörseln.

Så när jag kom hem på kvällen slog jag upp en stadig virre. När jag tömt den slet jag ut hunden i ösregnet och röt:

”Husse behöver en långpromenad.”

Jag tror jag har hittat rätt väg.

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36