Köttets lust gör själen svag

Min älskade fru meddelade en morgon att hon funderar på att bli vegetarian. Det kom inte direkt som en blixt från en klarblå källare. Hon är stor djurvän och har länge pratat om hur illa hon tycker om köttindustrin.

Jag är ju inte den som vill hindra någon annan så jag sa bara ”okej, men tro inte att jag kommer att sluta äta kött”.

E är dessutom i underläge i familjen. Vi är två hardcoreköttisar i familjen. Hunden och jag. 2-1 till oss. Hunden äter sitt rått, jag äter det tillagat. Men det är mest för att följa konventionen. Jag skulle också kunna käka det rått. I princip skulle hunden och jag kunna dela matskål. Vi har, om man nu ska tro min fru, samma bordskick så det skulle bara underlätta städning och diskning.

Nu vill jag poängtera att jag alls inte anser att ”en riktig man” måste äta kött för att hävda sin dominans över djur, kvinna och barn. En feministisk teori som fick en del uppmärksamhet i somras.

Inte heller delar jag samma intresse som de tre japanska män som i veckan greps för att ha styckat och tillagat en död mans kropp. Bland annat använde de sig av curry för att minska liklukten. Vilket min bildade kollega G påpekade var den ursprungliga idén med kryddor.

Men min frus ord fick mig att börja fundera och i samma veva råkade jag läsa om 83-årige Egon i danska Kolding. Tillsammans med frun Meta gick han på restaurang och beställde in biff.

Efter några tuggor råkade Ernst få en bit kött i luftstrupen. Personalen försökte hjälpa. En sjuksköterska som bara råkade passera restaurangen satte igång med livräddning. Ambulans anlände. Ernst fördes till sjukhus. Men det bar sig inte bättre än att han avled på grund av den där köttbiten.

Hans fru Meta var senare förbi restaurangen och överlämnade en ask choklad till personalen och sa att makens dödsfall inte var deras fel.

Jag måste säga att Meta är en av de mest vidsynta människor jag stött på. Tänk er samma situation i USA. Där hade amerikanska Meta stämt skiten ur restaurangen.

Som om danske Ernst inte vore nog läser jag en dag senare om Terry Garner i Oregon, USA, som gick ut för att mata sina grisar. Vad han inte tänkt sig var att han själv skulle vara födan. Det hittades efteråt rester av Terry i grishägnet, men det mesta hade nassarna tuggat i sig.

Små, små tillfälligheter som får mig att börja fundera över min frus ord.

Ytterligare en dag senare sveper jag förbi den internationella djurmördarkedjan. Jag läser den aktuella menyn och inser plötsligt att det inte finns något alternativ:

Jag beställer 226-gramsburgaren.

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36