Mitt nya jag som friluftsmänniska

Eftersom livet är en ständig resa försöker jag ägna en del av min vakna tid åt att utveckla nya sidor av mig själv. Ja, åtminstone delvis, det finns ju ingen anledning att gå bananas. Jag menar, jag vill ju inte vakna upp en morgon och vara någon helt annan. Typ att jag plötsligt heter Christian och kvinnan vid min sida i sängen kollar mig djupt i ögonen och säger ”tudeloo”. Eller nåt.

Jag har nog nämnt det här i förbifarten i någon tidigare krönika, att jag försöker bygga bilden av mig själv som en friluftsmänniska.

Naturligtvis ingen sån där rabiat med Fjällrävenryggsäck som äter apelsiner på tåg, röstar på miljöpartiet och tröttar ut folk på fester genom att dricka två glas vin och sen ägna resten av kvällen åt att älta källsortering.

Jag vill inte heller bli någon Natural BlekingeBorn Killer. Ni såg kanske snubben som sköt ihjäl tre älgar på några minuter och sen satt i Sydnytt med tre djurhuvuden vid sin sida och berättade om sitt skjutglada gamla finger på en rotvälska värdig mina släktingar i Listerby?

Nej, jag vill hellre se mig som en sund själ som håller mig för mig själv, karvar i träbitar med den obscent dyra Gerberkniven och når en skön symbios mellan natur och stadsliv. Som Rambo.

Eftersom jag är av den bestämda åsikten att utseendet inte är en helt oviktig detalj i denna strävan köpte jag härförleden ett par rejäla vandrarkängor som väger lätt, anpassar sig efter foten, är vattenavvisande och andas. Skon heter Linda Bengtzing. Nej, jag skojar bara. Den heter Robert Wells.

Men kängorna påstås i alla fall ha alla de där egenskaper. Det tycker jag känns fint även om det förstås inte är något som mina kollegor, "skofetichisterna gone mad”, ens skulle titta på. De gossarna är mer inne på handsydda mockakängor med lövtunna sulor för 5 000 spänn. Vi har alla våra prioriteringar i livet.

Mitt första test med superkängorna blir söndagspromenaden med hunden. Och min vana trogen kan jag inte bara hålla käften och gå ut. Nej, jag vrålar till min fru:

”Nu tar hunden och jag och går ut och vandrar en stund. We rise at dawn! Kan ta ett tag. Efterlys oss om vi inte är hemma vid solnedgången.”

”Mmm”, säger min fru, djupt försjunken i sin smyckestillverkning.

Dagen är underbar. Hunden börjar gräva i lövhögarna medan jag testar svikten i sulorna. Känns bra. Jag prövar att sparka i lövhögarna. Stampar i en vattenpöl. Känns ännu bättre. Så tar jag några extra långa och kraftfulla steg. Och håller plötsligt på att dratta omkull. Efter hundra meter har jag trampat i en hundskit.

Jag hatar naturen.

Stefan Lindqvist
stefan.lindqvist@hd.se 042-489 90 36