Vildkatter dilemma för djurälskare
Halvvilda katter finns det gott om i Åsljunga. Wera Holmberg vet. Och uppmanar till ett större ansvarstagande.
Bildmaterial
Max, en överlevare med en oviss framtid.
Wera Holmberg i Åsljunga är medveten om att hon sticker ut hakan när hon tar hand om vildkatter.
ÖRKELLJUNGA.
Det är morgon, nästan förmiddag, och Wera Holmberg spanar ut genom köksfönstret efter sina matgäster. Strax utanför står ett bord med kattmat. Först kommer Max, en stor gulrandig katt som i flera år fått mat, maskmedicin och vitaminer av Wera Holmberg. Han är enda överlevaren i en kull kattungar som föddes i ett tomt hus på området som har många fritidshus.
- Jag har försökt att få honom tam men det går inte. Men jag undrar ofta vad som ska hända när jag inte orkar längre, säger hon och tittar fundersamt på den ivrigt ätande katten.
Själv är hon över 70, maken Bertil Holmberg över 80. Än så länge orkar de med huset i utkanten av Åsljunga där de bott permenent i fjorton år. Snart kan det bli annorlunda. Och Max är inte ensam. Sommartid kan det bli ett tiotal katter som kommer till matbordet, vintertid sex, sju. De flesta är väl kända av Wera Holmberg som ibland kallas för ”kattmamman” av sina grannar.
För henne är det ett moraliskt beslut att inte låta katterna svälta ihjäl. Därför matar hon dem året runt. Flera gånger har hon lyckats fånga in några av katterna och med egna medel låtit kastrera eller sterilisera dem. Två gånger fick svårt medtagna vildkatter somna in av veterinärens spruta. Men tanken att låta skjuta friska, unga katter avvisar hon helt.
- Jag vet att många säger att om man börjar mata övergivna katter så tar man ett visst ansvar för att det finns vildkatter. Men om alternativet är att låta dem svälta ihjäl? säger hon.
Ofta har Wera Holmberg haft anledning att filosofera över den allmänna inställningen till katter. Hur lätt det verkar vara att överge en stadskatt som inte lät sig lockas fram den dag man skulle åka från sommarstugan. Eller att skaffa den klassiska sommarkatten som gullas med av barnen under semestern och sedan överges. De som överlever sätter nya oönskade katter till världen.
- Man har ingen respekt för att katter behöver omvårdnad. Man tror att de klarar sig på egen hand, men det gör de naturligtvis inte. De svälter, blir tagna av rävar eller får sjukdomar.
Paret Holmberg har själva haft många tama katter, som mest ungefär fyra på en gång. Flera av dem har varit övergivna huskatter som helt enkelt promenerat in och ”adopterat” sin nye husse och matte.
Att försöka göra en förvildad katt till huskatt är något helt annat. I några fall har Wera Holmberg försökt men misslyckats. Sedan tre veckor bor den lurviga ungkatten Tino i Holmbergs pannrum. Hittills ser projektet ut att lyckas, förmodligen därför att han haft kontakt med dem redan som kattunge. Men när besökare kommer sätter han av som ett grått streck över golvet och försvinner in under soffan.
- Han gick direkt på lådan, har aldrig rivit eller bitit oss. Men de flesta vildkatter är alldeles för skygga, de vill bara ut, säger hon.
Nu oroar hon sig ofta över framtiden för ”sina” katter. De djurhärbärgen som tar emot oönskade djur och försöker placera dem i nya hem har oftast fullt. Är katten dessutom förvildad är den inte välkommen.
- Dessa människor gör ett fantastiskt arbete och borde få kommunalt stöd. Jag förstår att det inte är lätt att hitta någon som vill ha en vildkatt. Själv har jag bara lyckats någon enstaka gång, det var hos en lantbrukare som kunde låta dem springa fritt på sin gård, säger Wera Holmberg.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus