Dagar av väntan, oro – och glädje
De kommer från Afghanistan, Iran och Marocko. I Örkelljunga väntar och hoppas de på att få börja ett nytt liv i Sverige. Vi har besökt det nystartade hemmet för ensamkommande barn.
Det är eftermiddag på hemmet för ensamkommande barn i Örkelljunga. I köket på bottenvåningen har några av de 16 unga män som bor här precis rullat och stekt 170 köttbullar.
Vid spisen står Mostafa Hakimi från Afghanistan och hackar rödlök till en omelett. En bit bort skivar Qurban Ali Hossaini från samma land banan till en smoothie – något han aldrig smakat innan han kom till Örkelljunga. Allt sker under överinseende av Tina Pettersson, eller "Mat-Tina" som hon kallas, en av elva integrationshandledare som jobbar på boendet.
En tv visar fotboll i det öppna och kombinerade köket och vardagsrummet. Alireza Lordifar från Iran lutar sig mot en soffa och slötittar på matchen. Egentligen är han inte intresserad av fotboll, förklarar han på engelska.
I stället går han i väg och kommer tillbaka med några teckningar. Han lägger dem på bordet. Det är porträtt, gjorda med blå kulspetspenna. Det ger en speciell känsla i bilderna.
– Jag vill bli tecknare. Jag vill visa vad jag tänker och tycker genom bilder. Politiska bilder, säger Alireza Lordifar och tuggar på den tandpetare han har i mungipan.
Då kommer Magnus Lundkvist Andersson in genom ytterdörren. Han får ta emot några bamsekramar från ett par av killarna. Han är god man till en av dem.
– Vi gode män är som vårdnadshavare. Vi följer med genom hela asylprocessen. Det är viktigt att får en bra relation till varandra, säger han.
Därför tittar han in då och då för att prata.
Ämnet för dagen är att en av killarna på boendet fått plats i ett av fotbollslagen i Örkelljunga. Ett litet steg in i det svenska samhället.
På andra våningen i det gamla Esso-motellet ligger ungdomarnas privata rum. Det står ett namn på varje dörr. Bakom varje dörr bor en ung man som lämnat sitt hemland. Som väntar på besked om han får stanna i Sverige eller inte.
Qurban Ali Hossaini går framför oss i korridoren. Han jonglerar med sina rumsnycklar. Slänger upp dem i luften, fångar dem innan de slår i golvet. Det ser ut som om han singlar slant.
Han låser upp en dörr och bjuder in oss i sitt hem.
Det är ljust och fräscht. Qurban Ali Hossaini har satt upp några fotografier på väggarna. Teckningarna som sitter ovanför sängen har något bekant över sig. Jovisst, de är gjorda av Alireza Lordifar.
Qurban Ali Hossaini sätter sig på sängen. Han är 17 år och kommer från Afghanistan. Hans föräldrar är kvar där. Precis som hans fem syskon – tre systrar och två bröder.
– Jag vet var min mamma och mina syskon är, jag har fått hjälp att ringa dem. Men jag vet inte var min pappa är. Han har också gett sig av, säger Qurban Ali Hossaini på engelska.
– Det känns svårt. Jag gråter varje dag. Men det känns ändå lite bättre för varje dag som går.
Varför han lämnade Afghanistan vill han inte berätta.
– Jag har ett stort problem. Det är komplicerat. Men det var svårt för mig att lämna min mor och far, säger han.
Qurban Ali Hossaini talar bra engelska. Det märks att han har ambitioner.
– Jag tycker om att lära mig saker, säger han.
Han är en mönsterelev, en av de bästa i klassen. Det står det i ett omdöme från skolan som ligger på soffbordet och som han visar oss.
Vi frågar hur han tog sig hit.
Qurban Ali Hossaini berättar om en flera månader lång resa från Afghanistan till Sverige med flera uppehåll och dramatiska incidenter i Iran, Grekland och Frankrike.
Han kände inte till Sverige när han lämnade Afghanistan. Men i en kyrka i Paris fick han höra av en kvinna att Sverige är ett bra land.
– Så jag bestämde mig för att åka hit.
Qurban Ali Hossaini är en bondpojke från fattiga förhållanden i norra Afghanistan. Hans liv där är så olikt det han lever här.
– Även om jag har det bra här så har jag inget hem, inga pengar. Jag är ensam och känner inga här. Allt är nytt för mig, landet, människorna och kulturen här.
Därför behöver han stöd och tröst ibland.
Och det får han av personalen på hemmet. Under tiden som pojkarna bor här ska det vara just ett hem för dem, med vissa krav. De förväntas bete sig som i en familj och vara med och ta ansvar för tvätt, matlagning och städning.
Vid sju på morgonen går ungdomarna upp och äter frukost. Därefter åker de till skolan vid halv nio. Halv tre är skolan slut och pojkarna åker hem igen och lagar mellanmål tillsammans. På kvällen tränar en del fotboll i Örkelljunga, medan andra åker till Ängelholm och kickboxas. Därefter tittar de på teve och umgås tills det ska vara tyst och släckt vid elva.
Och precis som i en familj gör de utflykter tillsammans då och då. Eller åker och handlar.
Gitarren Qurban Ali Hossaini har på sitt rum har han köpt i en musikaffär i Helsingborg.
Men han kan inte spela. Inte ännu.
Det är en av alla saker han vill lära sig.
Hans Sverige kanske börjar här i Örkelljunga – om han får ja från Migrationsverket.
Två pojkar på hemmet fick förra veckan besked att de beviljas uppehållstillstånd och får stanna. Medan en annan fick avslag. Han har överklagat beslutet.
– Jag har drömmar, men jag vet inte om jag får stanna eller inte. Jag skulle vilja bli ingenjör, pilot eller skötare. Men vad ska jag göra innan jag vet? Jag kan inte sova på nätterna. När jag får beskedet kan jag börja tänka på framtiden, säger Qurban Ali Hossaini.
Textförstoring
Dela
Fem fakta om hemmet
1. Hemmet för ensamkommande barn drivs gemensamt av Klippan och Örkelljunga. I september förra året tecknade de båda kommunerna avtal med Migrationsverket om att ta emot åtta barn vardera.
2. Ungdomarna på boendet är 16-17 år och kom i mars. De är alla killar och läser i en särskild introduktionsklass på Utbildningscentrum i Örkelljunga. Hemmet tar dock emot både unga män och kvinnor.
3. Ungdomarna kommer från Afghanistan, Iran och Marocko. Deras skolbakgrunder är väldigt olika. Allt från nio år i skolan i hemlandet till ingen skola alls.
4. Migrationsverkets genomsnittliga handläggningstid av asylärenden för ensamkommande unga under 18 år har i år varit 104 dagar. Målet är att de som får uppehållstillstånd ska slussas ut från boendet i Örkelljunga till egen lägenhet efter ungefär ett år. De får då fortsatta stödinsatser i lägenheten.
5. På hemmet arbetar en enhetschef och elva integrationshandledare. Personal finns på plats dygnet runt. Kostnaden för boendet är beräknad till 9,7 miljoner per år. Kommunerna får full ersättning från Migrationsverket.



