Nekas sina rättigheter - tvingas återvända
Familjen Glicas har bott, arbetat och betalat skatt i Örkelljunga sedan 2008. När de inte ville gå med på ändrade arbetsvillkor fick de lämna sina arbeten, hittills utan att få ett giltigt arbetsintyg. Utan det försvinner möjligheten till försörjning.
På papperet har de samma rättigheter som alla andra. I verkligheten har den litauiska familjen Glicas arbetat hårt och för lägre löner än vad de svenska avtalen säger. Om några veckor tar det liv de byggt upp åt sig i Sverige de senaste fyra åren slut.
Orsaken är de ofullständiga arbetsintyg som deras tidigare arbetsgivare fyllt i. Trots påstötningar sedan i somras saknas fortfarande uppgifter om exempelvis lön, semesterersättning och arbetad tid. Utan det kan Kommunals A-kassa som familjen tillhör inte betala ut ens den lägsta grundersättningen på 320 kronor om dagen.
Vaidas Glicas och hans hustru Rigonda Gliciene kom till Sverige i november 2003 för att arbeta som hönsskötare. Första gången stannade de bara tre månader, sedan blev Rigonda gravid och paret beslöt att åka hem. Efter ett tag fortsatte Vaidas att arbeta i Sverige medan resten av familjen var kvar i Litauen. Först 2008 flyttade frun och sonen till Sverige permanent och började då både arbeta och bo på en hönsgård utanför Örkelljunga. Gården ägs av företaget Swedegg i Linköping. För två år sedan anslöt den vuxna dottern Taira.
På gården har i huvudsak kvinnorna skött om 30 000 kycklingar och lika många höns. Maken Vaidas varvade arbetet med djuren med byggnadsarbete på gården. För det uppger han att han fått ut runt 12 000 kronor i månaden efter skatt, medan de andra fick cirka 10 000 kronor. Då hade arbetsgivaren gjort avdrag på 750 kronor per person för hyra av en bostad på gården.
I våras gjorde arbetsgivaren klart att han ville erbjuda familjen fortsatt anställning i Linköping istället. Vid det laget hade en fästman till den vuxna dottern anslutit från Litauen. Fyra vuxna i familjen jobbade nu på gården och yngste sonen hade börjat skolan i Örkelljunga. För pojkens skull ville de inte flytta. De nya tjänsterna skulle dessutom innebära nattarbete.
Deras nej tog arbetsgivaren som skäl för uppsägning på egen begäran. Men hönseriet har inte avvecklats. Där bor och arbetar andra personer i stället för familjen Glicas.
– Vi tyckte att arbetet var bra, det krävde inga språkkunskaper och lönen var bättre än hemma. Vi tiggde och bad om att få vara kvar, säger Rigonda Gliciene.
I slutet på juni tog anställningen slut och familjen fick flytta ut. Nu hyr de en bostad i Örkelljunga och går på SFI för att lära sig svenska, ett språk de inte behärskar ens hjälpligt men nu jobbar hårt för att bemästra.
– Vi har sökt många andra jobb, men där behövs språket. Nu vill vi lära oss, säger Vaidas.
Någon fackförening tillhör inte familjen. Inte heller har de fått någon information om sina rättigheter till OB-ersättning eller minimilön. När Vaidas Glicas hör att lönen för de arbetsuppgifter han haft de senaste fyra åren ligger minst tre tusen kronor för lågt enligt Kommunals avtal rycker han på axlarna. Det är ändå betydligt mer än vad han tjänade som möbelsnickare i Litauen. Han konstaterar också krasst:
– Om du inte vill – så jobba inte. Tre miljoner står i kö för att ta ditt jobb.
På SFI finns läraren Eva Szilasi som själv kom till Sverige som invandrare från Ungern för över 20 år sedan. Hon märker varje dag skillnaden mellan det stöd som det svenska samhället erbjuder den som kommer som flykting och den som är europeisk arbetsinvandrare.
– Det är ett oerhört glapp, de här får lita på landsmän eller arbetsgivare. De får oerhört mycket falsk och fel information, säger hon.
Om ett halvår finns det möjlighet för familjen att söka svenskt medborgarskap. De vill bo och arbeta i Sverige, inte minst för sjuårige Arnas skull. Pojken pratar nästan obehindrat på svenska, simmar på badhuset och leker med svenska kamrater.
SFI-läraren Eva Szilasi suckar djupt.
– Det här är den ”nya arbetsmarknaden”. Jag träffar på många som har det så här.
Textförstoring
Dela
Litauen
Den största av Baltstaterna med 3,3 miljoner invånare. Räknas som det fattigaste av de tre länderna, på grund av hög inflation och beroende av Ryssland även efter självständigheten 1990. Medlem i EU 2004.
Medellönen i Litauen är enligt arbetsförmedlingens information motsvarande omkring 5 400 svenska kronor i månaden. Då finns en lagstadgad minimilön på omkring 2 050 kronor.
Enligt SR:s ekoredaktion uppvisade Litauen förra året en tillväxt på omkring fyra procent. De låga lönerna bidrar till exportframgångar, samtidigt som det leder till att tusentals unga lämnar landet varje år för att arbeta i andra EU-länder.



