Bakom kulisserna på teatern

Färgsprakande peruker, mystiska masker och dansare med bara fötter. Det var vad tre elvaåringar hittade när de tittade in på teatern.

Alicia Hansson, Emilia Råvik och Erik Lindeberg är på väg till Helsingborgs stadsteater. Där spelas nu en föreställning för barn. Den heter Coppélia och är en magisk danssaga.
Erik Lindeberg tycker dans är tråkigt. I alla fall balett.
— Det ska vara break, säger han.
Alicia Hansson sysslar med konståkning och ska snart börja på balett.
— Det är så fint att se på, säger hon.
I Coppélia finns faktiskt båda sorternas dans. Häftiga steg som i breakdans och mjuka rörelser som i balett.
För det här är en föreställning där allt dansas fram. Det är sju dansare och en skådespelare med. Bara ett par ord sägs i hela föreställningen — "hej" och "bollen".
— Man får använda kroppsspråket istället, och ansiktsuttryck, förklarar dansarna. Det är lite som stumfilm eller tecknad film. Där kör man jättemycket med kroppsspråk.
I dörren till teatern tar Madeleine Elgegren emot. Hon är publikarbetare och ska visa oss runt. I korridorerna går vi förbi kläder på galgar, en rufsig peruk på svaj. Väl inne i teatersalongen är det alldeles mörkt och vi får treva oss fram för att hitta varsin fåtölj.
På scen är det full fart med dans och musik. Där publiken ska sitta syns skimret från en dator. Vid den sitter några personer och ser till att ljud och ljus blir rätt på scen.
— Stopp! skriker någon.
— Tyget ska inte öppnas — ta det igen!
Bakom tunga röda sammetsdraperier på scenen sitter en docka. Det var hon som råkade synas av misstag. Den som hojtar om vad som ska hända är koreografen Peter Svenzon.
— Koreografen är den som kommer på hur dansen ska vara, förklarar Madeleine Elgegren.
Just nu kollar de som jobbar med föreställningen hur lång tid saker tar och ser till att allt flyter som det var tänkt. För när Planket är på besök har föreställningen ännu inte börjat spelas på riktigt.
Dansarna far runt på scen, de gör krumbukter och språng med bara fötter. På golvet ligger en grå dansmatta som man måste vara jätteförsiktig med. Där får inte finnas minsta lilla smuts, för då kan dansarna trampa fel och skada sig. Och det är allvarligt, en dansares arbetsredskap är ju just kroppen. De dansar åtta timmar om dagen, tränar hela tiden sina kroppar och har en ordentlig matpaus för att orka med.
Efter en stund av repetitioner vandrar vi ut från salongen och in i sminkrummet. Här är det speglar längs alla väggar och på bänkarna ligger lösögonfransar, sminkfärg och borstar. Här hänger också peruker av olika slag. Perukerna görs här, ibland av riktigt hår, ibland av konstgjort. Hårstråna knyts fast i ett nät, två - tre i taget.
Madeleine Elgegren dyker in i en skrubb och hivar ut en mask som ser superverklig ut.
— Den föreställer en skådespelare som jobbade här. Han skulle dö i en föreställning och då användes den här masken. När sedan den riktige skådespelaren kom in på scen efteråt blev alla jätteförvånade.
Vi vänder mot ytterdörrarna igen, rundvandringen är slut. Alicia Hansson, Emilia Råvik och Erik Lindeberg tyckte det var kul att se allt. Men dansen då, var den så trist som Erik trodde?
— Det var mer balett än break. Men det var hyfsat, säger han.

Åsa Jarring
asa.jarring@hd.se 042-489 91 54