Ett, två, tre...börja!

Leon Kyolaba vill göra film när han blir stor. Vi lät honom vara med regissören Robert Lillhonga en vanlig dag på jobbet.

På en stor träramp i en gammal lagerlokal i södra Helsingborg, åker ett par skejtboardåkare i hisnande fart fram och tillbaka. Det rasslar och tjongar i rampen.

Så spännande det känns, säger Leon Kyolaba minuten innan vi möter upp regissören Robert Lillhonga som just nu håller på med en pjäs om skejtboard. I dag ska han berätta för Leon om sitt jobb.

Jag tänkte du först skulle få se hur det går till att repetera en teaterscen. Sedan kan vi prata lite mer, säger Robert till Leon.

Vad kul! Det är häftigt att den handlar om skejtboard eftersom jag åker mycket själv, säger Leon.

Robert samlar skådisarna omkring sig och berättar om scenen som ska repeteras: en pappa kommer med sin son till en butik för att lämna tillbaka en skejtboard han har köpt. Men då säger ägaren nej.

Alla skådespelarna ställer sig på sina platser.

Varsågod och börja! säger Robert Lillhonga.

Lars Wiik Timmi Trejling, André Hansson och Daniel Granström spelar upp scenen några gånger. Det känns som på riktigt. Robert säger några instruktioner och låter sedan gänget dra igenom allt igen. I handen håller Robert manuset där allting som sägs i pjäsen står. Om någon kommer av sig, säger han repliken. Det kallas att sufflera.

Jättebra! Då känner jag att vi har lagt en grund för den här scenen. Då tar vi en paus, säger Robert Lillhonga.

Hur blir man regissör, vad ska man gå för skolor? frågar Leon när vi sätter oss utanför på gården.

Robert berättar att han är självlärd.

Ett bra sätt är också att börja som springare, hjälpreda och som statist vid filminspelningar. Men utbildning är viktigt, även om man kan bli regissör ändå.

Robert nämner medieprogram på gymnasiet och folkhögskolor med inriktning på exempelvis filmklippning som exempel på utbildningar. Den allra finaste skolan för regissörer i Sverige heter DI, Dramatiska institutet och ligger i Stockholm. Den tar bara in fyra elever vartannat år.

Oj, vad lite, säger Leon.

Robert jobbar helst med film, men på senare tid har det blivit mycket teater.

Som regissör ska man gilla att inspirera andra. Man är chef över det konstnärliga i en film eller i en pjäs. Men man ska inte vara rädd för att ta ett vanligt jobb ibland. Det är bra att ha den erfarenheten.

Leon brukar filma med en kompis. Då är han både skådis och regissör. Kompisen är bra på att fixa till filmen i datorn efteråt.

Robert säger att det är jättebra att börja just så.

Det är så man lär sig, genom att prova. Men gör du en dokumentär, glöm inte att fråga först, så folk vet om att du filmar.

Robert Lillhonga kommer på en sak till som är viktig att kunna som regissör: ta kritik.

Människor tycker alltid saker om det man gör. Men det behöver inte vara så farligt. Det är helt naturligt att människor tycker olika. Man ska bara försöka lära sig att inte ta det personligt. Mitt bästa råd är att våga göra sin grej. Men man ska inte heller bli för kaxig om man vinner priser och sådant.

Leon tänker efter.

Jag tror att jag är bra på att ta kritik men en dålig förlorare.