Riksettan - en nostalgitripp i maklig takt

Oftast är vägen bara en transportsträcka som får ta kortast möjliga tid Vi bestämde oss för att vända huven norrut i ett betydligt makligare tempo. Häng med längs vägen som varit en av Sveriges viktigaste sedan forntiden.

Som ett skott. far vi fram genom landskapet. Vi lämnar Helsingborg med fulltankad bil och ser redan framför oss hur vi sladdar in i Kungens kurva för att hinna med både slottet och riksdagshuset på vår utflykt. Hamburgerställena ligger strategiskt längs E4:an, vägen är rak och takten hög.
Men vänta ett tag, så här vill vi inte ha det när det är semester och gott om tid. I stället svänger vi av mot gamla trygga Hyllinge och hittar vid Ekebrokorset ut på den väg som en gång kallades för riksettan. Det dröjer inte många minuter förrän tempot är helt annorlunda. Vägen från Helsingborg till Stockholm får bli en upplevelse i sig och får ta sin tid. Egentligen skulle vi ha börjat färden längs riksettan på Hälsovägen, förbi Stattena och sedan känt stämningen på Brohultsvägen och Gamla vägen innanför Ängelholmsleden. Men nu är vi redan en bit på väg.
Vi slår upp Kungliga Automobilklubbens vägatlas från 1955 och saktar ner. Snart står det klart att det en gång verkligen fanns en väg genom Sverige som kantades av små stugor, glesa samhällen och människor i vardagsbestyr.

Synen på resandet har successivt ändrats. De gula skyltarna som markerade riksväg 1 hängde med ända till första april 1962 då det var dags för E4:an att ta över. Det hade förekommit en hel del kritik mot vägnätet på femtiotalet och nu var man ett steg närmare framtiden. Man hade inte alls lust att ta av i Hyllinge, med andra ord. Riksettan var tvåfilig och makade sig genom byarna på ett alldeles för beskedligt vis. Femtiotalets framtidsmänniska kom liksom aldrig fram, tyckte man.
Men nu tänker vi tillåta oss att ta det lugnt och sätter på femtiotalsbrillorna för att se sådant som inte många sett under alla de decennier som motorvägen byggts ut och om.

Fortfarande finns avtryck längs vägen från den tid då bilismen var på modet.
1955 var året då världspressen samlades i Paris för att ta en titt på Citröen DS19, en bil skapad för rymdåldern. Det var året då svenskarna häpnade över ny design på H55-utställningen, Stadt i Värnamo invigdes och riksettan drog runt knuten på Europas modernaste motell, där handelsresande och bilburna skulle uppleva något nytt.
Men vi lugnar oss lite i vår berättelse och tänker först maka oss genom Skåne mot Smålandsgränsen. Den senaste biten motorväg som byggts skjuter förbi Örkelljunga, och nu är det dags för ett omfattande motorvägsbygge vid Markaryd. Men vi följer R1 och kör Drottninggatan fram genom Markaryd och förstår att det rosa hotellet vid järnvägen haft mer glansfulla dagar. Vår väg vinglar jämsides fram med Lagan. Ån var första färdvägen. Sedan började en stig trampas upp vid dess sida, Laganstigen, som blev en av Sveriges viktigaste handelsvägar och långt senare R1. Ovanför våra huvuden byggs nya E4:an med buller och bång och strax framför oss rusar gamla E4:an fram på en lite lägre bro. Vi har plötsligt fyra varianter av samma väg i blickfånget. Den senaste utbyggnaden betyder att framfarten definitivt lämnar det gamla väglandskapet. Innan dess fanns en kontinuitet som med säkerhet kan härledas tillbaka till 1600-talet.

I Axhult upptäcker vi den första gula skylten med markeringen R1. Fyra Smålandskommuner har gått ihop i ett turistiskt samarbete och bestämt sig för att på nytt markera den gamla riksvägen genom en stor del av Småland. Skylten sitter mycket lägligt på den gamla specerihandelns gavel. Här blir det paus med termos och bilfilt intill ån som idylliskt flyter fram utan att ta notis om hetsen på E4:an en bit bort.
Färden går genom Strömsnäsbruk och vi lovar varandra att nästa gång vi passerar ska vi prova museijärnvägen eller kanske hyra en kanot. Efter Traryd måste vi hålla mot Hornsborg för att inte sugas ut på motorvägen. Nu är det bara ett viltstängsel mellan oss och motorvägen och vi får en närbild av stormen Gudruns härjningar. Vägen stryker förbi stugor, gravfält och kor med kalvar. Vi fortsätter genom Ljungby och passerar gaveln på sagomuseet. Strax dyker Gyllene rasten upp, men siktet är inställt på Värnamo och hotell Stadt. En gång i tiden gick riksettan förbi utanför sjuvåningshuset men numera ligger hotellet vid en gågata. Den gången var läget suveränt och arkitekten som hette Bent Jörgen Jörgensen hyllade bilfolket:
- Jag bygger inte för i dag utan för femtio år fram i tiden, sa den modernistiska arkitekten.
Som ett utropstecken i skyn och med en iögonfallande fasad skulle hotellet locka de bilburna att stanna till. Inredningen med stålrör och galon var hypermodern, för att inte tala om tv-apparaterna på alla rum, och hissen. Nu har Stadt döpts om till Park Inn men hotellfoajén har bevarats i femtiotals-anda med skiffergolv, betongglasvägg och fribärande spiraltrappa. Rummen är däremot renoverade med ny svensk design tillverkad i möbelriket där vi just befinner oss. Hotellet renoverades för fyra år sedan och har sedan dess fått epitetet designhotell av dess ägare.
- Det märks att det är svenskt designår i år. Det har kommit fler privatpersoner än vanligt för att bara titta. Annars kommer det många formstudenter och journalister, berättar receptionisten Suss Johansson.
I Klevshult börjar det kurra i magen och plötsligt finns det bara skog runt om oss. Det blir smörgåspaket vid en p-skylt. Skogen är full med kisspapper. Här vill vi inte stanna utan längtar till Vätterns strand och Sverige vackraste väg. Vi krånglar oss envist genom Huskvarna och hittar vidare på riksettan med hjälp av dubbel kartläsning, förutom KAK:s bilatlas ligger Bonniers stora bil- och turistatlas i knät. Vägen går bakom ryggen på det stora trollet som många bilburna baksätesbarn tryckt näsan mot rutan för att få se. Vi kommer till den allra raraste röda kaffestuga som alla jehun därborta på motorvägen inte har en aning om.
Nu lämnar riksettan Vätterns vatten och åker berg- och dalbana upp i ett gammal kulturlandskap fyllt med både folk och fä. Vi åker genom fruktodlingar, passerar idrottsplatser, ser in genom lagårdsdörrar och det slår lock för öronen av höjdskillnaden. Vättern ser vi inte igen förrän vid Gränna. Men först ett stopp vid Gyllene Uttern. Vi njuter av utsikten från terrassen men avstår från dagens rätt som kostar 139 kronor. Raststället skapades av den bilsemestrande ryttmästaren Gyllensvaan. Släktnamnen Gyllensvaan och von Otter blev helt enkelt Gyllene Uttern som faktiskt invigdes redan 1933. Två år senare kom den nybyggda ruinen till som skulle påminna om Brahehus och fungera som inkastare till raststället.
Men motell kanske inte är rätta ordet för Gyllene Uttern. Sveriges första motell byggdes 1953 i Fleninge, enligt K-spanarna Staffan Bengtsson och Göran Willis. Året därpå invigdes Gyllene ratten vid rikset-tans slutpunkt söder om Stockholm. Och 1954 hårdnade konkurrensen just vid Vättern då Vida Vättern byggdes samtidigt som den exklusiv bilturismen förvandlades till massturism på hjul.

Efter Gränna följer vi riksettan mot Ödeshög. Sträckan kallas numera Turistvägen och är markerad med bruna skyltar. Vi glider vidare genom Östergötland och Södermanland, samma sträcka som förresten ingick i den medeltida Eriksgatan.
På Sjögestad motell mellan Mjölby och Linköping råder lugnet. Det låga radhusliknande övernattningsstället efter amerikansk förebild lever fortfarande. Här sitter femtiotalet kvar i väggarna, lite lagom uppblandat med modernare kitsch. Bilen får man parkera direkt utanför rummet och i restaurangen erbjuds kalops eller strömmingsflundra. McDonalds utanför Linköping har inte en chans. Och den gamla fina lekplatsen intill motellet är något helt annat än vår tids bollhav.

I Norsholm står Inga-Lill Helgesson på verandan till slusskafeét. Hon minns när bron över Göta kanal handvevades och det blev långa köer på riksvägen mot Norrköping och Stockholm. Även om den strida bilströmmen sedan länge drar fram på en hög bro längre bort kommer fortfarande många turister till Norsholm och slår sig ner vid kanalen för att dricka kaffe och njuta Inga-Lill Helgessons kaffebröd.
- På torsdagskvällarna kommer knuttarna hit. De kan vara flera hundra, säger Inga-Lill Helgesson och konstaterar att det alltjämt är full rulle i Norsholm.
Vi puttrar vidare genom Norrköping och stannar framför ett spårvagnshaveri. Norr om stan har vägnätet vuxit rejält på senare år och det krävs koncentration för att hitta rätt mot Åby och Getå i stället för att dundra upp för Kolmårdsbacken.
Här vilar hotell Stenkulla i sin törnrosasömn, visserligen fortfarande öppet men svårt att charmas av längre. Det fanns en tid då hotellet låg vid riksettan. Men sedan drogs E4:an fram rakt genom hotellets park och nu ligger det vid motorvägen utan att ha någon tillfart. Vi passerar nedanför motorvägen och ser Stenkullas sommarbostad bakom en vägg av granar. Hit flyttade det fina folket på Stenkulla om somrarna långt innan stället blev väghotell.
Mer blomstrande verkar Getå hotell som frodas intill Bråvikens strand. Vi susar förbi en skylt som annonserar smörgåsbord och frågar oss när vi såg ett sådant erbjudande senast.
Riksettan följer kanten mellan åker och skogsbryn genom Södermanland och slingrar sig fram mellan små sjöar, ståtliga gårdar och rara torp.
Utvecklingen från forntida stigar till dagens moderna motorväg är spikrak. Den gamla vägen följde landskapets linjer och minsta motståndets lag. Den upplevdes som självklar och sammanvuxen med omgivningen och var också ryggraden i bygdens utveckling. Gårdar växte upp där vägen gick fram, från kyrka till kyrka. Vid första världskrigets utbrott började man bygga vägar som beredskapsarbeten. De var oftast utarbetade av ingenjörer med en bakgrund i järnvägsbyggandet. Inte så konstigt att de påminde just om järnvägar med sina långa raksträckor. Det lär ha varit i det här sammanhanget som uttrycket "vägen var rak som ett skott" föddes.
Åstugan vid Svärta ligger bara ett stenkast från den dånande motorvägen, ändå är det tyst i björkdungen. Vi känner oss lockade att ta av mot Runtuna för att det klingar svensk sommar men håller kursen och tvärnitar vid Bogsta kyrka från år 1160 som vilar bedövande vackert på en kulle mitt i runstenslandskapet. Kyrkan har en inmurad runsten i sakristian, en annan står vid kyrkans östervägg.
Färden går genom Tystberga och Läst-ringe förbi små kyrkor med klockstaplar och en nerlagd lanthandel som vid senaste renoveringen försetts med eternitplattor. Och det var inte ens i går. Nynäs slott lockar liksom Tullgarn innan vi närmar oss vårt mål, riksettans slut och huvudstaden.
Gatstenen på Brohultsvägen i Helsingborg känns ovanligt långt borta trots att vi skulle kunna fräsa hem igen på sex eller sju timmar. Istället blev det en tur som tog dubbelt så lång tid och kanske borde delats upp på två dagar, minst. Nu känns det bra att hänga över räcket på Skeppsbron, betrakta slottet och smälta synintrycken från färden längs den gamla riksvägen.
Karin Liliedahl, text
karin.liliedahl@hd.se Tel 042-489 91 43
Barbro Hallin, foto
barbro.hallin@hd.se Tel 042-489 91 74

© HELSINGBORGS DAGBLAD 2005-06-12