Kanarieöarna liknar flera världsdelar

Vi har gjort en båtluff till fyra av Kanarieöarnas öar. Vi ser inte bara överdimensionerade badorter med hotellskrapor, utan också öken, grönskande växtlighet och vulkaner.

Resor. RESOR.
Fuerteventura
Den östligaste av Kanarieöarnas utposter ser från ovan ut som ett visset bananskal. Torrt, brunt och anfrätt av samma rasande sol som skållar Marocko på andra sidan havet.
Huvudorten Puerto del Rosario dyker oväntat upp bakom ett ökenkrön och bär i sin vita ensamhet på både containerhamn och ett stycke myndigt Madrid. Men vid stadsgränsen försvinner ändå alla tankar på Spanien.
Vi åker norrut. Parque Natural de Corralejo möter inte bara havet, utan också rejäla sanddyner som backar upp ett vulkaniskt inland.
Just utanför kustlinjen reser sig den vulkaniska ön Los Lobos som ett misslyckat sockerkaksbak. Lite längre bort flämtar Lanzarotes disiga silhuett.
Själva stranden känns som ett stycke vinddrivet Sahara, en matta av saffransfärgad sammet som sakta och utan brådska smälter ner i vattnet.
Naturister struttar bekymmerslöst runt där och den nakna huden går i samma färg som sanden. Vindsurfare vandrar mot partier med röd flagg, barnfamiljer mot gul flagg och beskedligare vatten.
Fuerteventura är stränder och öken, men inte så mycket annat.
Turismen avancerar och dominerar, men inte lika besinningslöst som på Gran Canaria och Teneriffa. Undantaget är Corralejo, Morro Jable och Caleta de Fuste.

Teneriffa
Teneriffas förvandlingsnummer är märkligt, för att inte säga häpnadsväckande. Kargt ökenlandskap i söder. Molnsvepta sluttningar och slösaktig grönska i norr. Allt händer på en ö som bara mäter åtta mil från norr till söder, som är fem mil bred och till och med mindre än Gotland.
Kulmen nås vid Teide. Vulkanen rusar upp 3 700 meter från havsytan. En väg når dess fot, slingrar sig upp genom kraftfulla pinjeskogar för att bortom de vådligaste kurvorna sakta in inför ett bisarrt månlandskap.
Kalderan, kratern, är en av de största i världen. Lavafälten bär på märkliga färgskiftningar och ännu märkligare växtlighet. Gul codesa och euphorbia, tysta mattor av gröna kandelabrar.
Los Cristianos och Playa de las Americas, på andra sidan vulkanen, stämmer mer överens med det Teneriffa jag förväntat mig. Tvillingstäderna ligger som någon restprodukt från kratern, som något vulkanen spytt upp och som fastnat i en stor vit klump vid havet.
Hotellskrapor och andelslägenheter klättrar upp mot bruna ökenberg. Tusentals kroppar klär evighetsstränderna i solbränt, gatorna kantas av siestavilande diskotek och plakat om yorkshirepudding och satellitsända fotbollsmatcher.
I verkligheten är det Los Cristianos och Playa de las Americas som står för parentesen. Det finns i och för sig ytterligare några sådana. Puerto de la Cruz, i nordost, utmanar med mycket grönska och charter som nått mogen ålder. Kusten kring Los Gigantes, Buenavista och Icod sväljer också en del besökare.
I övrigt är det ganska lugnt, småstäder, byar, bondgårdar och barer där man dricker sött lakritsbrännvin bakom frasande pärldraperier.

La Gomera
La Gomera struntar i alla fysiska förutsättningar, ja i logik och ordning överhuvudtaget. Ön är jämte El Hierro den minsta, men ändå den mest varierade av dem alla.
Från huvudstaden San Sebastian drar serpentinkurvor iväg mot molnen, mot Roque de Agando och roströda sockertoppar. Parque Nacional de Garajonay ligger mittemellan himmel och hav. Färdas där i ett lilleputtperspektiv. Vägen löper genom en tunnel av mossklädda grenar. Ljung som hemma hos oss är rosa tuvor, skjuter här höjd och brister ut i spretiga kronor sex sju meter ovanför marken.
På andra sidan trollskogen löper en avtagsväg mot sägenomspunna Valle Gran Rey. Här finns friheten och en annan, bättre och renare värld.
Skårans grönska och terrassodlingarna får mig att tänka på både Bali och Himalaya. Trappstegens veck är klädda i fluffigt grönt, i agave och dadelpalmer.
Valle Gran Rey har blivit hem åt många utsocknes, åt tyskar och nordeuropéer. Konstnärer som vill njuta av naturen och det fördelaktiga klimatet, folk som med visst fog fått för sig att det här är platsen bortom kärnvapen och giftutsläpp.
En del ägnar sig åt att odla biodynamiskt, andra åt vattenterapi och yoga.
Vid avsides belägna Playa Ingles kulminerar allt. Stranden är naken, fri och allt annat än brittiskt puritansk. Svart, het vulkansand slutar vid lodräta klippor. De salta bränningarna får mig för några sekunder att tappa fotfästet. Kravlar upp utan badbyxor och blir till en i mängden.

La Palma
La Palma är den västligaste av Kanarieöarna.
Någon har räknat ut att det här är den bergigaste platsen på jordklotet. Det kan mycket väl stämma. Landskapet kastar sig ständigt mot avgrunder. Platt mark är en bristvara och högsta toppen når 2 426 meter.
Grannöarna La Gomera och Teneriffa syns härifrån liksom ljusen från nattliga flygplan som tar mark på Madeira 40 mil åt norr. Så knappast förvånande att astronomer världen över söker sig hit, till Roque de los Muchachos där det för övrigt finns ett svenskt superteleskop.
La Palma är så grönt, så otroligt grönt, grönare än någon annan plats jag tidigare varit på.
Hela ön tycks med millimeterprecision fodrad av blad, gräs och örter. Med en nederbörd som i snitt träffar marken 63 dagar per år, känns det inte helt fel att tala om regnskog.
Känslan går helt klart åt det hållet i reservatet Los Tilos. Lagerskogen här kastar sig över branter och raviner och bildar liksom ett fluffigt moln av ångande grönska. Kleopatrafjärilar far över ormbunksblad stora som träd. Vattenfall sprutar kaskader. Kraftfulla lagerduvor spänner ut sina solfjädersstjärtar i trädkronor som får mig att tänka på, tja, kanske Brasiliens djungler.
Mikael Persson/Vagabond/TT Spektra
feature@ttspektra.se