Dominica – en mytisk piratö

Lilla Dominica är Västindiens grönaste ö. Och tveklöst den vildaste. Här vandrar man till kokande sjöar bland bergen, badar i varma källor i regnskogen och upptäcker öde stränder i filmpiraten Jack Sparrows fotspår. I reggaetakt!

Resor. – Här var det! Det var här som häxan gav den magiska kompassen till piraten Jack Sparrow.

Vår ciceron Cobra har stängt av aktersnurran och vi glider ljudlöst fram på det stilla vattnet i Indian Rivers mangroveträsk. Floden ringlar genom en labyrint av grönska som bildar en tunnel, där solens strålar skimrar mellan grenarna och över vattenytan i ett mäktigt ljusspel. Tjocka mangroverötter slingrar sig likt förstelnade ormar ner i det mörka vattnet. Cobra viskar och pekar.

- Där! Där bodde häxan i "Pirates of the Caribbean"!

Att filmerna "Pirates of the Caribbean" del 2 och 3 spelades in på Dominica har betytt mycket för det lilla landet som ständigt förväxlas med Dominikanska republiken. Inte bara gav filmerna Dominica tydligare konturer på den internationella turistkartan. När filmteamet med Johnny Depp i spetsen tillbringade flera månader på ön under våren 2005, engagerades en betydande del av landets invånare. På besökskartan över Dominica är filmens inspelningsplatser nu lika tydligt markerade som flygplatsen, huvudstaden Roseau och fina badstränder.

Dominica reser sig ur havet likt en grön och frodig jätte. Även utan filmpirater är ön känd som den vildaste i Karibien. På en yta stor som halva Öland ryms nio vulkaner, öde stränder, hundratals floder, mängder av vattenfall och flera fina vandringsleder. Leden till Boiling Lake hör till de mest populära.

Därmed inte sagt att det är trångt på stigen upp till världens näst största kokande sjö. Faktum är att vi är ensamma. Leden är vältrampad och lätt att hitta, och ringlar till en början genom tät regnskog som skimrar i alla nyanser av grönt. Det prasslar och surrar, knirrar och knäpper och vi spanar efter papegojor och kolibrier. På Dominica finns närmare 200 fågelarter, men inga giftiga ormar eller spindlar.

Skogen glesnar och medan stigen leder allt brantare uppåt blir utsikten över grönklädda berg alltmer storslagen. Solen bränner och det är bitvis rätt svettigt, det ryker ur marken och bubblar ur små rinnande vattendrag. Terrängen är inte längre grön utan karg och stenig, svaveldoften är påtaglig. Själva kratersjön kokar verkligen, moln av ånga sveper över oss och bergen runt omkring. Tystnaden slår nästan lock för öronen och förstärker känslan av mystik.

Dominica har i alla tider förefallit lite mystiskt. När de första européerna klev i land i slutet av 1400-talet möttes de av en inhemsk befolkning där män och kvinnor talade olika språk. Ön visade sig vara betydligt bergigare än andra karibiska öar och blev så småningom tillflyktsort för förrymda slavar. Fortfarande är Dominica den enda ön i Västindien där kariberna finns kvar. Medan hårt exploaterade grannöar satsat på stora sockerrörsplantager och all inclusive-turism, väljer Dominica att medvetet framhäva sin orörda natur och att satsa på småskalig ekoturism.

Regnskogen som täcker stora delar av ön förefaller ogenomtränglig, men här och där leder knappt synliga, ofta leriga stigar genom grönskan fram till brusande vattenfall. Ett kylslaget men kristallklart dopp under en sådan skummande kaskad blir en smått andlig upplevelse.

Åksjukefaktorn är hög på de slingrande vägarna mellan kaffeodlingar och blommande avokadoträd, men reggaemusiken gungar tungt och tröstande ur varje bil och buske. På många håll har regnskogen fått ge plats till familjedrivna odlingar. Allt, precis allt, växer så det knakar.

På en nedlagd bananplantage och inbäddad i susande grönska ligger Hibiscus Valley Inn. Här driver svenska Norun Persson och hennes son Daniel ett gästhus i några enkla men smakfulla bungalows. Här kan man ta ett stilla morgondopp i den lilla floden före frukost, och njuta av att ligga i hängmattan och lyssna till hur mogna avokador dunsar ner på taket. Eller smutta på en rompunsch med utsikt över ett blommande mangoträd.

– Här finns en värme mellan människor som jag gillar, säger Norun som älskat den karibiska livsstilen i hela sitt liv.

– Här finns tid, ingen vet vad stress är. När jag är i Sverige saknar jag alltid ljuset och de varma skratten.

Det gungar rejält på Karibiska sjön. Passagerarna ombord på katamaranen som tappert trotsar vågorna spanar lydigt efter "moln av skum", som guiden Derek ombord säger kännetecknar utblåset från en val. Åt alla håll syns skummande vågor och chansen att vi verkligen ska få se en eller annan val förefaller minimal. Men vinden är ljummen och en båttur är ju sällan fel.

Derek är dock mer luttrad än somliga tror. Han sänker ned en hydrofon i vattnet för att kunna lyssna och lokalisera havets jättar som han vet finns någonstans i det stora blå. I flera år har han specialiserat sig på att lokalisera valarna, som han tycks betrakta mer som sårbara kompisar än som häftiga varelser som ska visas upp för turister.

Bara valskådningen lockar sisådär 25 000 besökare om året till Dominica. Huruvida valskådning är mer kommersiellt gångbart än valfångst, har länge varit en het fråga. Efter många och motsägelsefulla politiska turer har nu Dominica officiellt deklarerat att man fortsättningsvis kommer att agera "i nationens intresse", och inte kommer att tillåta kommersiell valfångst. Inkomsterna från allt större skaror besökare som lockas till Dominica för den storslagna naturens skull, värderas högre.

– En grindval, där! Och där, en till!

Ombord på katamaranen till havs är samtliga passagerare på fötter. Starka känslor väcks när valarna med frustande utblås dyker upp och så småningom elegant vänder åter ner i havets djup. Valsegern firas med en rum punsch på fördäck, i vackert solnedgångsljus och med Dominicas mäktiga silhuett i fonden.