DDR-nostalgi ur sardinperspektiv
Den låter inte frisk. Som en stånkande ångmaskin. Den luktar ännu värre. Och
rattväxeln reagerar endast på resolut övervåld. Häng med på Trabant-safari
genom Berlins östra delar.
Här lever minnet av muren
Checkpoint Charlie: Friedrichstrasse/Zimmerstrasse. Den klassiska gränsövergången är en säker magnet. Hyr en navigator och vandra längs muren med guide i hörlurarna, eller låt dig fotograferas med en soldat.
DDR-museet: Karl-Liebknecht-Strasse 1. Om förskönat vardagsliv bakom järnridån. Webb: ddr-museum.de.
Den fredliga revolutionen: Öppen och mycket allmänbildande utställning på Alexanderplatz som förlängts i flera omgångar och nu ska pågå till oktober 2010.
East side gallery: Mühlenstrasse. Ett 1,3 kilometer långt stycke graffittimålad mur utmed floden Spree.
Fängelset i Hohenschönhausen: Genslerstrasse 66. Med före detta fångar som visar runt.
Guidade tematurer: Buss, cykel eller till fots? Välj själv. Några webbsidor: berlin.de/tourismus, www.fahrradstation.com och berlinfahrradverleih.com.
Murmuseet: Bernauer Strasse 111. Om händelserna 1961, då den 15 mil långa muren började byggas. Mer info: berliner-mauer-gedenkstaette.de
Stasikomplexet: Ruschestrasse 103. Gigantisk byggnad där 20 000 personer arbetade, och chefen Erich Mielke styrde med järnhand. Webbadress: stasimuseum.de.
Stasiutställningen: Mauerstrasse 38. En oferskönad inblick i hur Stasi arbetade. Gratis, men meddela i förväg om ni vill ha engelsktalande guide.
Trabisafari: Ballongarten i hörnet av Wilhelmstrasse och Zimmerstrasse. 30–40 Euro per person, beroende på hur trångt du vill sitta. Webb: trabi-safari.de.
Resor. "Come on Trabi!", hojtar en käck walkie-talkieröst i ledarbilen. Nu är det bara att köra så det ryker. Och det gör Sanne Wikström från Ekenäs, finländskan bakom ratten. Själv sitter jag som ensam svensk bland grannar med saunahett rallyblod i ådrorna, och jag ångrar mig innan det börjar.
Jag är på Trabantsafari i Berlin – annorlunda sigtseeing genom de östra delarna av staden som blev två under kalla kriget, och jag slåss om baksätesutrymmet med Saija Kivimäki, en ung amason i imponerande basketlängd. Det blir väldigt intimt på alla håll och kanter och mina knän är långt inne på framförvarande territorium, någonstans strax nedanför skulderbladen hos Kimmo Lilja. Han ser plågad ut när våra blickar möts i backspegeln. Det kan förvisso bero på den obehagliga doften av oljeblandat drivmedel, något som bara förstärker sardinkänslan.
Vi är två följebilar – en gul och vår rosa – som ska försöka ta rygg på guiderna i en ljusblå och mer diskret tvåtaktare. Färgerna känns inte äkta DDR, men vi har ändå valt Wild east-tour och den tvåcylindriga motorn på sisådär 20 modiga hästkrafter tuggar på längs Unter den Linden.
"Till höger ser ni den ryska ambassaden. Pass på, snart ska vi svänga vänster."
Sanne, vår pilot, diagonalar med dödsförakt tvärs över Hitlers gamla paradgata.
Trabanten tillverkades mellan 1958 och 1991, av Sachsenring Automobilwerk i Zwickau. På grund av råvarubrist utrustades den med kaross av pappersarmerad plast. Det känns faktiskt tryggt, en sorts solidaritetsgaranti, just här och nu. Östtyska skrothögar erbjuds per automatik fri lejd och gott manöverutrymme i ett kromglänsande myller av ömtåliga skrytbyggen, typ Mercedes- och BMW. Men vid något rödljus försvinner kommandosoldaterna i täten. Innan vi hinner säga Checkpoint är de uppslukade bortom järnridå.
Öst är fortfarande mycket öst och väst är väldigt mycket väst, men numera möts de och männen i den ljusblå vägvisarbilen hörs:
"Trabi, Trabi, vi väntar på er till höger längre fram på Friedrichstrasse."
Kontrollsamhället i sin prydnad, och så blir det uppsamlingsheat och en sväng bort mot Alexanderplatz, förbi det 365 meter höga tv-tornet och ner mot East side gallery vid floden Spree, ett stycke östmur förvandlat till modernt klotterplank.
På Mühlenstrasse blir det förarbyte och Kimmo, som verkligen har rallyförflutet, knycklar ihop sig bakom ratten. Han blir genast ovän med växellådan. Snart också med ett antal cyklister och en gigantisk stadsjeep.
En japansk turistgrupp fångar oss i en lång kvällsrusningskö på Leipziger strasse. De skrattar alldeles äkta och låter blixtrarna smattrar i den regntunga Berlinskymningen.
Väntetiden för folkbilen var rejäl, upp till 15 år. I dag har stinkbomben kultstatus och är, med sin usla avgasrening, en förorenare av rang.
Östtyskland var ingen idyll. Det är lätt att glömma när man kryssar med 20 års distans, dessutom ackompanjerad av en raljerande röst som berättar om dådtidens fasor och fasader.
"Missa inte Stasifängelset till höger"!"
Många protesterar också mot dagens glättiga östnostalgi, ostalgi på ren tyska. Den är som mest förskönad i DDR-museet på Karl-Liebknecht-Strasse 1, där livet bakom muren framställs som provocerande puttenuttigt, långt från tomma butikshyllor och angivarmentalitet. Det blir lite tragikomiskt.
När vi vecklar ut oss, efter en kompakt tur på en och en halv timme, är det med domnade ben och ansträngda luftrör. Sviter efter 90 minuter i, välj själva, en fånig och dyr turistfälla eller ett nyttigt bilexperiment i budgetklass.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus