Vacker vandring nära himlen

På jordklotets yttersta kvist hänger Nepal. Följ med på en resa från Kathmandu till Himalaya.

Resor. Alla resor till höga Himalaya startar i Kathmandu. I den nepalesiska huvudstaden laddar man upp, fixar logistiken, köper ficklampa och karta, löser vandringstillstånd och mjuklandar i den värld av främmande dofter och branta uppförsbackar som Nepals turistmyndigheter marknadsför som verklighetens Shangri-la.

Kathmandu möter lite så, med sagoskimrande undertoner, under färden från flygplats mot centrum. Taxin passerar löst gående kor och apor som äter trädens mogna frukter. Kvinnor tvättar för hand vid en damm med guldförgyllt kobrahuvud. Och över gyttret av hus och gyllene buddiststupor reser sig Himalaya som en glittrande, vit vägg. Samtidigt befinner sig den nepalesiska huvudstaden i stark förvandling. På bara några årtionden har invånarantalet mångdubblats. Ljudnivån är hög och avgaserna så intensiva att Kathmandu oftast känns allt annat än gudomlig. Vill därför så fort som möjligt till Annapurna och bergen. På en av turistkvarteret Thamels hundratals trekkingbyråer får jag alternativen från Ram Sapkota med förflutet som både bärare och guide, innan han grundade sin egen vandringsfirma.

– Du behöver en guide som förklarar natur och kultur, och en bärare som bär din ryggsäck, så att du verkligen kan njuta av trekken, förklarar Ram.

Konceptet låter knappast politiskt korrekt. Någon som bär min ryggsäck och någon som visar vägen. Men förutsatt att bärarfackets regler följs - avtalsenlig lön, försäkring, adekvat utrustning för alla samt en maxvikt på 30 kilo (det är mycket, och vissa arrangörer tillåter därför inte mer än 20 kilo) - står just den här typen av jobb för eftertraktade arbetstillfällen. Särskilt åt bönder för vilka bärarjobben är en av få möjligheter att tjäna kontanter. Upplägget innebär även fördelar för mig själv. Jag bidrar till den lokala ekonomin. Dessutom blir vandringen trevligare och säkrare. Särskilt åt bönder för vilka bärarjobben är en av få möjligheter att tjäna kontanter. Upplägget innebär även fördelar för mig själv. Jag bidrar till den lokala ekonomin. Dessutom blir vandringen trevligare och säkrare.

Två dygn senare gör vi den åtta timmar långa bussresan från Kathmandu till staden Pokhara vid Annapurnamassivets fot. Den 20-åriga guiden Mahesh som tänkt bli militär, men bytte till trekking efter påtryckningar från en nära släkting.

– Hon var rädd att jag skulle bli skjuten, skrattar Mahesh, medan kusinen Naresh lyssnar.

Det är han som är min bärare. En 18-årig student som extraknäcker under några lovdagar.

– Jag vill läsa vidare på universitetet, säger Naresh bestämt, som också ser trekken som ett sätt att bättra på sin engelska.

I byn Nayapul, strax utanför Pokhara, startar Nepals populäraste vandringsled: den mot Annapurnamassivet, ett område vars mångfald till och med överträffar Everest.

Stigen är lättgången och stensatt. Och frihetskänslan av att äntligen vara ute och vandra är fenomenal. Jag vet ju i och för sig: den första dagen blir tuff, innan andhämtning, knän och höfter vant sig vid nivåskillnader och branta uppförslut. Men knallröda solfåglar far runt bland bananplantor, luften är sommarljum och i fonden klättrar uppodlade terrasser mot ett Annapurnamassiv som lyser som glödande elfenben. Landskapet, människorna och naturen. Allt är som ur en saga.

Guideboksjätten Lonely Planet placerade nyligen Nepal bland världens hetaste turistdestinationer. Efter år av inbördeskrig och blodigt elände, råder äntligen fred och turisterna har hittat tillbaka i skaror som slår alla rekord. Strömmen av vandrare är också förbluffande tät. Unga backpackers och några barnfamiljer, men framför allt äldre européer som vandrar i grupp.

Vår första vandringsdag slutar tidig kväll. Då har vi följt en turkos flod och tagit oss uppför de tretusen trappstegen från byn Tikhedhunga till ett ombonat värdshus i byn Ulleri. Till fullmåne och blänkande vita berg, äter vi nygräddad äppelpaj med vaniljsås. En humörhöjare som hittade hit via hippietidens resenärer och som allt sedan dess gett vandringen namnet äppelpajstrekken.

De följande dagarna följer ungefär samma mönster. Bastant grötfrukost. Två-tre timmars vandring. Sedan lunch, innan vi framåt tidig eftermiddag tar in på ett nytt värdshus. Höjdpunkterna är i dubbel bemärkelse många. Skogen upp mot byn Ghorapani påminner med sina epifyter och mossbeklädda grenar om något ur Sagan om Ringen. Från utsiktspunkten Poon Hill möter gryningen med 8 000-meterstopparna Dhaulagiri och Annapurna. Ser det storslagna Himalayapanoramat tillsammans med hundratalet vandrare, bland annat australiensiska Sue som plockat upp sin mobiltelefon för att ringa maken hemma i Sydney.

- Unbeliveable, darling!, du skulle vara här. Jag har nått himlen! säger Sue exalterat i telefonen, trots att klockan bara är sex på morgonen och termometern visar på ynka tre plusgrader.

Vandringens mest dramatiska parti följer kommande dag och går igenom Kali Gandakisänkan, som påstås vara jordklotets djupaste kanjon. Under någon mil skiftar naturen raskt från tropisk grönska till barrträd och så småningom låga enbuskar innan växtligheten tar slut och landskapet blir naket och rödlätt.

Då vi når slutmålet, pilgrimsorten Muktinath på 3 800 meters höjd känns det som om vi anlänt en främmande kontinent. Två unga buddistmunkar, svepta i rött, blåser in kvällningen via dova lurstötar. Samtidigt glöder Himalaya vitt och väldigt över ett naket månlandskap. Och turistsloganen känns faktiskt inte helt fel. Åtminstone ibland är Nepal som verklighetens Shangri-la!

Mikael Persson mikael@respress.se