Skidsemester som passar alla i familjen
Backar för hela familjen och nära till allt. Så lyder Idres paroll, men hur väl stämmer den med verkligheten? Vi reste dit och undersökte saken.
Bildmaterial
Toppen av lycka är att alla kan ta sig ner utan hjälp.
Åttaårige Malte tog sig ner utan problem i alla väderstreck.
Fördelen med en sittlift är inte bara att man kommer upp, den ger dessutom benen lite välbehövlig vila.
Idre
Boende
Pernilla Wiberg Hotel. Ett på en gång mysigt och elegant hotell mitt i backen. I loungen kan man betrakta nummerlappar och pokaler från Pernilla Wibergs karriär. Dubbelrum med två extrabäddar kostar mellan 3 700 kronor och 5 250 kronor/person inklusive frukost. www.pernillawiberghotel.se
Dähliebyn. Den norske förre detta längdåkningsstjärnan Björn Dählie har en exklusiv hytta och stora fjällstugor mitt i backen. www.idrefjall.se (klicka på boende).
Stugor. Finns massor i olika storlekar och prisklasser.
Utför
41 nedfarter och 28 liftar i fyra väderstreck. Varierande svårighetsgrad. Tre barnområden och en pulkabacke, samt en Funpark för alla hoppsugna.
På längden
65 kilometer preparerade spår och flera fina turspår på fjället.
Skidskola
5 dagar, 1 timme och 20 minuter per gång, kostar 795 kronor för barn och ungdom. För vuxna kostar tre lektioner 510 kronor.
Liftkort
Ett sexdagarskort kostar 1 210 kronor för barn och ungdoms (8-15 år), och 1 470 kronor för vuxna. Barn under 8 år åker gratis med hjälm.
Fem familjefavoriter i fjällen
1. Vemdalsskalet
Bäst i test! Bra skidåkning för alla. Hela familjen kan åka tillsammans överallt, oberoende av hur duktig man är. Och många backar är dessutom riktigt långa.
Plus: Har lyckats bäst med att få ihop ekvationen: skidåkning för alla åldrar samtidigt på samma ställe.
Minus: Allt är inte nära. Vissa stugbyar kräver bil.
2. Idre
Här finns backar för alla smaker, åldrar och förmågor, vilket gör det till ett mycket bra familjeställe. Alla kan åka tillsammans i hela skidsystemet.
Plus: Allt är nära.
Minus: För många korta nedfarter.
3. Lofsdalen
Familjeidyll i södra Härjedalen som är en mindre variant av Vemdalsskalet, skulle man kunna säga. Småskaligt och perfekt för den som inte kräver högljutt nattliv och nedfarter i mängder.
Plus: Lugnet. Och småskaligheten.
Minus: Storleken. Perfekt för en långhelg, men kan bli för litet för en vecka för åkaren som kräver lite mer.
4. Tandådalen/Hundfjället
Massor med nedfarter, restauranger, och boende nära lifterna. Backarna är bra och välpreparerade, men ganska lika varandra.
Plus: Barnens trollskog.
Minus: Mindre fjällkänsla än konkurrenterna.
5. Stöten
Mindre än Tandådalen/Hundfjället, men den ort i Sälenfjällen som har mest fjällkänsla. Bra nybörjarbackar och en del roliga utmaningar även för den något mer avancerade åkaren.
Plus: Fjällkänslan, trots att vi är i Sälen.
Minus. Solen har svårt att hitta hit. Mycket skugga.
Resor. Utsikten är intagande. Vi står högst upp på Idre fjäll och spanar ut över norra Dalarna och södra Härjedalen. Där har vi vackra Städjan. Och där borta reser sig Nipfjället. Under oss letar sig backarna utför berget i fyra väderstreck. En iskall vind har belägrat fjället den här dagen, så trots att vyn är svår att slita sig ifrån, tvingar kylan oss att staka över den hårda snön till bergets nordsida där solens strålar tinar upp nästippen.
Väl där tar tolvåringen med sig mamma i röda Mellanbacken, medan jag hänger på åttaåringen i blå Turisten 1. Han försvinner snabbt in till skogens roliga gupp, medan jag håller mig i pisten där jag trycker på i svängarna och finslipar carvingtekniken. Passerar en skidskola som långsamt glider utför i vida svängar. Skidlärarens röst ekar mellan träden:
"Försöka att kantställa i svängarna! Luta er inte bakåt! Åk inte med skidorna så tätt ihop!"
Jag minns min första skidskola i början av 1980-talet, långt före carvingskidornas entré. Instruktionerna lät annorlunda då. Min fåordiga skidlärare sa helt enkelt: "Försök att int åk så brett".
Familjen återförenas några minuter senare nere vid liften. Bestämmer oss för att nordsidan är bra, men att backarna är i kortaste laget. De 800-900 meter som anges i pistkartan innefattar en lång flack inledning, och en ännu länge platt avslutning. Det blir för mycket stakande och för lite riktig åkning för att vi ska kunna ge högsta betyg.
Vi tar sittliften tillbaka upp på toppen varifrån vi tar sikte på den gröna nedfarten "Dalarnas längsta" i hopp om att få en dos riktigt lång skidåkning i benen. Vi döper dock snabbt om nedfarten till Dalarnas tråkigaste. Visst är den lång, men den består till stor del av transportsträckor över vägar och genom stugbyar. Alla andra backar i Idre är bättre. Till exempel ostsidans Blyger, Butter, Prosit och Glader som namnen till trots bjuder på relativt lång (och på sina ställen krävande) utförsåkning.
Här träffar jag Malin från Halland som är här med sin familj för tredje året i rad.
– Jag läste någonstans att Idre är familjeanpassat och det stämmer verkligen, säger hon. Det är perfekt för oss småbarnsfamiljer. Mycket gröna backar och barnen kan åka på egen hand utan att försvinna. Och så kan man gå hem till stugan och vila när man vill.
Idre fjäll tog sina första staplande steg som vintersportort för 43 år sedan när landshövding Gösta Elfving invigde det som då hette Gränjesvålens skidanläggning. Då fanns två liftar, två kaffestugor och 20 uthyrningsstugor. Tre år senare stod det första värdshuset klart och ytterligare sex år senare öppnades skidområde ost, vilket innebar att man från och med då kunde åka skidor i alla väderstreck. Utvecklingen fortsatte: 1979 byggdes fjällvärldens första snökanonanläggning, 1982 invigdes Europas första fyrstolslift och 2009 öppnades en ny sexstolslift på nordsidan. Parallellt med detta har stugbyarna växt och värdshusen och hotellen blivit fler. Det senaste och mest kända hotellet är flotta Pernilla Wiberg Hotell, mitt i backen.
I dag finns 41 nedfarter, 28 liftar, 65 kilometer preparerade skidspår, restauranger och värdshus och över 7 000 bäddar. Allt inom behörigt avstånd. Och där hittar vi Idres absolut starkaste trumfkort: allt ligger nära. Att kombinera en tur i spåren med utförsåkning är inga problem. Ena stunden är barnen Charlotte Kalla, nästa Anja Pärson.
Nackdelen är att den mysiga fjällcharmen till viss del har fått ge vika för storskalig effektivitet vid fjällets västra dalstation, där de flesta restaurangerna och butikerna ligger. Så passerar den stora Västbacken något som närmast kan liknas vid ett torg på sin väg ner i dalen, och sittliften går över vägar och parkeringsplatser.
Men uppe på toppen tar fördelarna över. För här står vi igen, högst upp på fjället och spejar över vidderna, och vi vet att alla kan ta sig ned utan hjälp. Jag har ofta burit barn nedför toppbranter, jag har sett vuxna stå som fastnaglade på isfläckar och jag har många gånger själv funderat på vad jag skulle hit upp att göra. På Idres topp är detta inget problem, här finns backar i alla färger uppifrån och hela vägen ner.
Ändå glider tolvåringen och jag sakta fram till Nordens brantaste backe, Chocken. Vi står vid ett stup, ett för dagen isigt stup, som försvinner tvärt ned bakom krönet. Självsäkerheten vi kände för några minuter sedan är som bortblåst. Ska vi kasa utför bara för att ha gjort det, eller ska vi ta oss bort till de sköna svängarna som väntar i den svarta Tävlingsbacken alldeles bredvid? Valet är lätt.
Vi lämnar Chocken och ägnar oss åt något roligt i stället.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus