I Slovenien gillar man läget

Stor i upplevelser, liten på jorden. Från medeltida kuststäder till spetsiga alper tar bilresan genom Slovenien sällan mer än två timmar. Färden går från trevliga huvudstaden Ljubljana över gröna kullar, ner i underjorden, och upp till Bled och Bohinj.

Resor. Vi är på vinbaren Dvorni i huvudstaden Ljubljana. När arkitektstudenten Rok Skerjanc och hans kompis affärsmannen Matej Skrabelj får veta att det är min första kväll i Slovenien, börjar de stolt berätta om allt som finns att upptäcka i landet, om maten och vinerna

– Du måste smaka det här vinet också, det är riktigt gott. Jag lovar! Enda skillnaden mellan franska viner och viner från Slovenien är marknadsföringen. Och att vi dricker upp vårt själva i stället för att exportera till utlandet, skrattar Rok Skerjanc och räcker fram ett glas.

Jag måste bara köra upp till sjön Bohinj och bada i det klara vattnet, säger Rok när jag berättar att jag ska till Bled. Och jag får inte missa slottet Predjamski och den enorma grottan Postojna, flikar Matej in.

Medeltidsstaden Piran vid kusten borde jag också besöka. Och Maribor uppe i bergen. En stad som jag berättar att jag mest förknippar med skidåkning på tv, men vars egentliga dragplåster tydligen är världens äldsta vinranka. Berättelserna bubblar fram i takt med att vinglasen fylls och töms. Killarnas stolthet över sitt land är lika stor som den gästfrihet de visar en nykomling som precis klev in i deras bar.

Allra bäst med Slovenien är kanske landets läge i Europa. Det lilla landet, med bara 2,1 miljoner invånare, omfamnas av Österrike i norr, Kroatien i söder, Italien i väster och Ungern i öster.

– Ibland tar vi bilen till Toscana över dagen för att äta gott. Är vädret fint på sommaren åker vi och badar i Kroatien och på vintern blir det skidåkning i Österrike. Jag brukar säga att allt jag vill ha i världen finns inom två timmars bilresa, säger Rok Skerjanc som ändå avslöjar att drömmen är att en dag jobba som arkitekt i New York.

Ljubljana kan och bör upptäckas till fots. Staden, med bara cirka 300 000 invånare, är väl sammanhållen och merparten av upptäckterna gör du inom några hundra meter från ån Ljubljanica som delar stan i tu.

Barockbyggnaderna längs promenadstråket Stari är putsade, nymålade och välbevarade - ibland. Och emellanåt slitna och spruckna med gistna fönsterkarmar som gapar glaslösa över gatorna. Ljubljana rustas och putsas, men det tar sin tid.

– Vissa hus ägs av ättlingar till personer som fick sina fastigheter konfiskerade när Jugoslavien bildades i slutet av 1950-talet och all privat egendom förstatligades. De bor ofta utomlands och saknar vilja eller pengar att låta göra några renoveringar. Men det håller på att ändras, en ny lag ger kommunen rätt att ta över och rusta upp ett hus om det inte renoverats på ett antal år, berättar norrmannen Lars Inge Jenssen som driver en bar i Ljubljanas gamla delar.

Den bilfria promenadgatan genom gamla staden når sin formtopp på torget Mestni där katedralen St Nicholas tävlar om uppmärksamheten med stadshusets mycket välputsade barockfasad och Robbafontänens vassa obelisk. Här viker de flesta fotgängare av mot stadens andra sida, den nyare delen på andra sidan ån, via den mest spektakulära av många broar över Ljubljanica, trippelbron Tromostovje.

Besökare som vill undersöka staden från ovan fortsätter i stället några kvarter rakt fram och tar bergbanan upp till slottet. Sedan medeltiden har Ljubljanski grad vakat över staden - i olika skepnader. Slottet har plundrats och eldhärjats. Lappats och lagats. Senaste renoveringen skedde på 1960-talet. I dag har slottet förlorat alla officiella plikter och tjänar främst som utsiktsplattform. Från tornet breder såväl staden som landet ut sig. Röda tegeltak runt den slingrande ån. Bortom hustaken rullar skogsklädda kullar fram så långt kikaren kan se.

Slovenien är grönt. Det visar sig igen på väg mot Postojnagrottan fyra mil söder om Ljubljana, där motorvägens svarta asfalt skär genom gröna veck av tjocka skogar och glittrande strömmar.

För att nå in i det enorma grottsystemet Postojna, som tagit emot besökare ända sedan 1818, är det tåg som gäller. När de små vagnarna skramlar igång och allt snabbare rullar genom underjorden kommer skriken och skratten.

Transporten är värd entrépengen bara den, en kittlande berg- och dalbana genom tunnlar och salar med mäktiga och märkliga stalagmiter och stalaktiter. När vi vandrar genom grottsystemet berättar guiden om kända figurer som skapats av århundradens envetna droppande av mineralhaltigt vatten. Där finns "Tänkaren" som påminner om Auguste Rodins välkända skulptur av en grubblande man och där finns, aningen oväntat, en stalagmit som enligt guiden föreställer Bill Clinton och Monica Lewinsky.

Kisande mot solskenet efter besöket i underjorden finns nästa stopp bara nio kilometer från Postojna, slottet Predjamski. Ett medeltida slott, första omnämnandet är från 1254, som inte liknar något annat du besökt. Predjamski är byggt i mynningen till en stor grotta och ger en helt annan upplevelse än andra europeiska slott.

Men för den som inte gillar trånga utrymmen och unken luft finns annat att upptäcka, raka motsatsen faktiskt. I Bled och Bohinj i Sloveniens nordvästra del är luften frisk, vattnet i sjöarna svindlande klart och bergen lockar till vandring. Ovanpå, inte inuti.

Lilla staden Bled är som kopierad ur en sagobok. Till kyrkan på ön mitt i sjön blir du rodd för att ringa i kyrkklockan, vilket sägs ge lycka och välgång.

Från slottet, det finns ett givetvis slott även här, som poserar högst upp på en lodrät klippa är utsikten över sjön, staden och bergen helt enkelt bedårande. Slå dig ned med en kaffe och fundera över vad du ska göra härnäst.

Kanske härma Ljubljanaborna som på sommarhelgerna tar sin tillflykt till svalkande bad i Bohinjsjön lite längre upp i bergen? Eller rent av försöka bestiga det 2 864 meter höga nationalberget Triglav som alla slovener vill ta sig upp på minst en gång i livet?

Vandringen lär vara mycket vacker, till och med en bergsvan norrman blev imponerad. Jag minns orden från barägaren Lars Inge Jenssen i Ljubljana.

– Jag besteg Triglav med min svärfar, det var en mycket fin hajk det. Nästan finare än i Norge.

Göran Ingman